Aftonbladet – 14 februari 1862, sida 2

ting händt din far? Gode Gud! hvarföre är du här? Har du förlorat honom ock så? För Guds skull, tala! eHan lefver, sade hon brådskande. CHan är vid lif, ingenting har härdt honom, men... . Men hvad, men hvad, Gertrud? Du förskräcker mig! Jag har lemnat honom för alltid och har ift mig med Maurice Redmond, icke af kärlek, men af förtviflan: Hon tillade de sista orden i en hviskning, som för den lyssnandes öra ljöd meden förfärande tydlighet; och der stod hon åter stum och orörlig såsom om hon väntade sin dom. Han var också stum, men ådrorna i hans penna voro pppprä de så att de tycktes vilja brista, och hans ögon flammade under de buskiga ögonbrynen; hans händer darrade; han försökte stiga upp, men oförmöoen att stå, föll han tillbaka i stolen och uppgat ett stönande ljud. Gertrud ! utropade han slutligen med hes, qväfd röst. CHar du ötvergifvit din mor? Har du dödat henne, olyckliga barn? Öfvergifva henne! Jag har ju sagt er att hon dog i mina armar. Hennes sista ord var en välsignelse; hennes sista omfamning, hennes sista blick voro mina, Jag har insenting qvar mer än denna hågkomst, inyenting mer än minnet af denna stund. Hon blef lemnad åt mig, åt min kärlek, mina lårar, mina ensliga vakor, tills hon bars ill sin graf, och då var jag allena, och sorg, lidelse och förtviflan trängdes i vild oreda i min Hbjerna. Han beröfvade mig hvarje jordiskt hopp; han ville. påtvinga mig en friare på sjelfva morgonen efter min mors begrafning; han gjorde mig vansinnig, och häadelsevis — ja, jag svär det, händelsevis — sammanträffade jag med en, som alltid hade älskat nig: Detvär för vidlyftigt att berätta, huru jag blef frestad — Iragen och lockad genom makten af denna särlek, som hade varit sann och trofast,