Aftonbladet – 14 februari 1862, sida 2

dig, icke till mina fötter, men i mina armar; att sluta dig för ett ögonblick till mitt hjerta, medan jag anropar den allförbarmande Gud, ja SR från min ungdom, att välsigna och ledsaga dig. Mitt lif kan ej räcka länge ...4 ?Dö icke, fader Lifford, dö icke!4 utropade hon konvulsiviskt, i det hon gömde sitt ansigte vid hans bröst. cOm jag aldrig får återse dig, mitt barn...? 401... men ni måste återse mig. Ni sade, att ni ej skulle förskjuta mig. Jag vill ej låta er gå, om ni icke lofvar att komma till mig igen.t Så vidt en menniska kan lofva det, Gertrud, gör jag det; var lugn och lyssna till mina ord. Jag fruktar för dig andra hejdlösa anfall af hvad du kallar förtviflan, eller ett modlöst dignande under den börda du har valt att bära. Det är etttungt kors du har tagit upp, mitt barn; men det kan blifva en skola för de högsta dygder; du var rik, och du har omfattat armodet; du är stolt, och du har förnedrat dig för alltid; du älskade, och du har upprest en evig skiljemur emellan dig och... CHan gjorde det, han gjorde det, mumlade hon; jag kan ej tänka på detta nu. Deri, deri låg den känsla som gjorde mig vansinnig. Han gjorde det, icke jag. Pater Lifford såg att hon hade trott sig öfvergifven af Adrien och kände, att han i detta ögonblick icke borde taga henne ur sin villfarelse. Du har inträdt, fortfor han, på den svåraste och mest törnbeströdda stig en qvinna kan beträda; men låt ditt mod stiga i samma mån som dina pröfningar. Af en hjeltemodig sjelfuppoffring kunde ett sådant lit af försakelse och ringhet hafva blifvit antaget. Handla så, som om du af denna känsla hade sökt det. Emottag tåligt den lott du valt, och hängit dig åt din make, så som om du älskade honom; och förlåt honom, Gertrud, allt hvad jag knappast kan förlåta. Kom ihåg ätt hans ursäkt — och