Aftonbladet – 14 februari 1862, sida 2

Ångrar du att hafva flytt ifrån ditt hem, att hafva öfvergifvit din far? Nej, fader Lifford — nej. Jag vill säga sanningen. a kan icke bedraga er — icke ens för att erhålla vänliga blickar eller ord, som jag längtar efter mer än jag kan uttrycka. Jag ångrar att hafva gift mig med stackars Maurice? — här sänkte hon åter rösten och talade i samma pinsamma hviskande ton som förut — att hafva gift mig med honom, utan någon annan känsla än tacksamhet. Och jag känner ej en gång alltid-dennå. Han kunde hafva sett, huru förvirrad och förkrossad jag var; han borde ej hafva gift sig med mig utan att fråga mig om jag älskade honom. Men det är orätt och ogrannlaga att säga detta. Mitt har felet varit; låt också straffet, om möjligt, blifva mitt allena. Jag ångrar att hafva syndat emot honom; jag ångrar att hafva bedröfvat och förtörnat er; men hvad min far angår behöfver han bättre min förlåtelse än jag hans; han har krossat mitt hjerta — jag har endast sårat hans högmod. Han såg ofrånvändt på henne och hon darrade under denna stumma förebråelse. Stackars barn! sade han slutligen. Gud handlar med dig efter sina dolda afsigter; yenom mycken bedröfvelse vill han föra dig ill sina fötter. Du skall ej känna ett ögonlicks frid förr än du i sjelfförödmjukelsens ljup har förgätit, att andra hafva syndat not dig. Den dag, då du skall anropa din ar om en förlåtelse, som-du kanske aldrig år emottaga, blir måhända vändpunkten i litt öde — icke för tiden, men för evigheena. Förlåter ni mig?4 Det är icke fråga om min förlåtelse, mitt varn; såsom din fars onkel vågar jag icke äga, att jag förlåter dig, och din bror skall emna detta hus utan att tala med den, som ar bringat sorg och vanära öfver hans hem. lan måste erhålla sin fars tillåtelse, innan an återser dig, Gertrud. Men, 0, mitt barn! Ivad har väl jag att göra annat, än att kalla