Aftonbladet – 14 februari 1862, sida 2

när hvarje annan hade svikit mig, och som i detta ögonblick erbjöd mig en fristad. Jag flydde med honom; jag gifte mig med honom och jag är förskjuten — äfven al er! utropade hon, ty pater Lifford hade stigit upp och tycktes i begrepp att lemna rummet, utan en blick eller ett ord. Det var en fruktansvärd strid i hans hjerta. Hans af naturen stolta och våldsamma lynne reste sig i detta ögonblick. Hon hade vanärat sin familj och sitt namn; hon hade skymfat sin mors minne; kastat en förhatlig misstanke på sin fars karakter och ej varit sann och uppriktig mot någon; ty han visste, att hon äktat en man, medan hon älskade en annan, och han var i detta ögonblick medvetande om, att det ädlaste och trognaste hjerta i verlden var hennes; han egde bevis på denna trofasta kärlek, och sjelfva hans medlidande för hennes beklagansvärda öde ökade i början bitterheten af hans vrede. Han kunde hafva förbarnmat henne för det öfverilade sätt, hvarpå hon störtat sig i förderfvet, och för ett ögonblick kände han det omöjligt att se på eller tala till henne. Men han var en prest; och hvad vore för honom såsom sådan familjeband, heder, rykte och yttre utmärkelse? Hvad var hennes egen jordiska sällhet eller andras, att dem skulle uppröra honom så? Hvad borde bekymra honom i jemförelse med hennes själ — hennes odödliga själ? Kunde häftighet och vrede väcka ånger öfver det förflutna? Kunde förakt uppmjuka ett förstelnadt hjerta eller väcka ett förkrossadt mod ur hopplösketens dvala? Han bad om lugn, ödmjäk et och tålamod. Han ålade sig sjelf att glömma, att det var Gertrud Lifford som stod framför honom. Han tvingade sig att betrakta henne, såsom han skulle -hafva betraktat hvarje lidande och botfärdig varelse, som det var hans pligt att förmana, råda och trösta. Allvar ligt och stilla vände han sig emot henne och sade: Gertrud, mitt barn, ångrar du din synd?