Aftonbladet – 13 februari 1862, sida 4

SIR FER SBS Te BLANDADE ÄMNEN: Den Dumollardska brottmålshistorien. I dessa dagar har domstolen i Ain i södra Frankrike sysselsatt sig med ett mål emot en viss Dumollard, som under loppet af sju år mördat en stor mängd fruntimmer. Det är kanhända möjligt att man kan finna exempel på grymmare och mera dramatiska förbrytelser, men säkert kan man ej uppgifva ett fall, då en så förfärande mängd brott blifvit begångna af en och samma person. Det är under rättegången upp: lyst, att sex qvinnor blifvit mördade, de flesta efter att förut ha blifvit våldtagna, och att nio andra blott genom ett underverk undsluppit dö: den. Men längt ifrån hela antalet har blifvit bragt i dagen; den mängd blodiga klädespersedlar som funnits i mördarens ego, de i dunkel höljda mel!anrummen i hans lif, för hvilket brottet blifvit en vana och snart sagdt en dn dustri, och ändtligen hans halfva bekännelser. allt antyder att offrens antal är mycket större. Folket brukar numera säga om honom: Han har någonstädes en egen kyrkogård.4 1845 fann man det första lik som förrådde Dumollards hand. och från Februari till November samma år blefvo i hans trakt, i och omkring den lilla kommun, hvarest han bor, fem mordförsök gjorda emot unga flickor, alla under samma omständigheter, genom samma medel och af en man, som de beskrefvo på samma sätt. På denna punkt förblef det tills i fjol våras. Den 26 Maj 1861 mötte en viss Marie Pichon på bron i Lyon en person, klädd som landtman. Han frågade efter ett tjensteanvisningskontor och berättade henne, att han var trädgårdsmästare på ett slott nära Mont luel och blifvit sänd till staden för att städja en piga. Platsen var särdeles förmånlig; lönen upp: gick till 250 francs, utom tillfälliga presenter; göromålen voro obetydliga, men den som ville antaga platsen skulle straxt följa med. Lockad af dessa anbud och af mannens skenbara upp: riktighet ingick Marie Pichon på förslaget; nå gra timmar efteråt afhemtade han hennes effekter, hvarefter båda på jernbanan färdades till stationen Montluel. Natten hade redan inbrutit då de ankommo till denna station. Den okände tog flickans koffert på axeln och bad henne följa med på en genväg. Sedan de gått åtskilliga krokvägar och öfver en mängd åkrar, stannar mannen plötsligt midt på en rofåker, kastar kofferten ifrån sig och förklarar att han ej kan bära den längre, men att han dagen derefter skall hemta den med vagn från slottet. Man går vidare, men orolig öfver förlusten af sin koffert, bemärker pigan några rörelser hos sin ledsagare, som antyda att han vill låta henne gå före sig; oaktadt mörkret ser hon honom försöka att upprycka en vinstock och böja sig för att upptaga en sten samt slutligen trefva under blusen efter en knif. Förfärad öfver allt detta utropar hon: Ni har bedragit mig; jag går icke längre! Vi ha hunnit målet, svarar han, och kastar i detsamma ett slags lasso, en rännsnara med vidfästad sten, efter henne. Men han misslyckades och råkade blott hennes hufvud. Hon gaf bonom en kraftig stöt och flydde sin väg öfver åkrarne; betäckt af blod och mycket sönderslagen, emedan hon ofta under flykten snafvade och föll omkull, hann hon slutligen fram till en liten by. Folk skyndade genast ut till det: ställe: der hon blifvit öfverfallen, men kofferten var borta och hvarje spår försvunnet. Tilldragelsen återkallade emellertid minnet af flera dylika som förut händt. Allt häntydde på en person, som fullkomligt kände trakten; misstanken föll slutligen på Dumollard, som bodde i en grannby och hade dåligt rykte om sig, ehuru man då ej visste att han tvenne gånger blifvit dömd för stöld. Vid en undersökning hos honom påfann man en stor mängd klädespersedlar och prydnader af det slag som tjensteqvinnor begagna; flera af dessa voro fläckade af blod, Förötrigt slog såväl Marie Pichons beskrifning som den, hvilken lemnats af flera andra bland dem som undsluppit mördaren, fullkomligt in på Dumollard. Han hade nemli: gen ett par märken på öfra läppen, hvilka alla hans tillämnade offer bemärkt. Fem tjensteflickor, utom Marie Pichon igenkände honom. Ehuru ett par lik påfunmos, nekade dock Dumollard oupphörligt. Slutligen anklagades han äfven af sin hustru, hvilken berättade att han den 26 Februari förl. år inkommit till henne med en bundt klädespersedlar och yttrat: De tillhöra en flicka som jag tagit lifvet af; nu går jag bort och begrafver henne. Han gjorde det, och värre än så: han begrafde henne lefvande. Då man uppgräfde henne, fann man att hennes fingrar hårdt fattat om en handfull jord, Hustruns bekännelse, som anses ha föranledts af svartsjuka, bragte slutligen äfven Dumollard att erkänna, men han påstår sig ha varit ett tvunget redskap för ett förfärligt band af mördare, bestående af personer, som för honom voro okända, och hvilka mördat 30 å 40 unga flickor. Allt detta varsynbärligen blott ett påhitt, för att freda sig sjelf från anklagelsen för mord, men måhända är detta antalet af hans egna offer. En stor del af de tjensteflickor, som varit utsatta för hans mordförsök, hafva blifvit hörde, och deras berättelser antyda att han, såsom förut nämndt, begagnat samma medel för att locka dem alla i snaran. Utan att för nh ingå i alla de vidriga och esi detaljerna af denna blodiga rättegäng, vilja vi blott nämna att Dumollard, trots sitt nekande, slutligen blifvit dömd till döden, och hans hustru till 20 års straffarbete. — En svensk djurtämjerska väcker för närvarande mycket uppseende i Köln för den djerfhet och det behag, Hvarmed hon derstädes Söp träder bland de vilda djuren i ett menageri, till0 hr Kreutzberg. Lejon, tigrar och hyenor iro den unga flickan så underdåniga, som lika många suckande tillbedjare. En stor mängd folk strömmar oupphörligt till det förut blott föga besökta menageriet, för att se Fräulein Cecilia (så heter hon) servera de farliga gästerna deras nältidar