Aftonbladet – 13 februari 1862, sida 1

synd och elände, utan att ens hafva den ursäkt, som ligger i en oemotståndlig böjelse. Er vrede skall blifva stor; jag säger ej att den icke skall blifva rättmätig. För min mors skull, vid minnet af hennes många lidanden, hennes nyss igenmyllade graf, ber jag er blott om en enda ynnest: Förbanna mig icke, fader, när jag säger er att jag är Maurice Redmonds hustru!? Hon undertecknade ej detta bref, utan förseglade och afskickade det brådskande. Två dagar derefter anlände, såsom Mary hade väntat, flera koffertar, innehållande allt som hade tillhört Gertrud på Lifford Grange. Det var det enda tecken till att hennes bref blifvit mottaget. Då Mary packade upp hennes kläder och ordnade dem i byrälådorna, under det Gertrud satt och betraktade henne med ett slags mekanisk uppmärksamhet, räckte hon henne ett pappersark, som legat på botten af kofferten; derutur föllo några ritningar, som det innehöll, på golfvet. Hon såg sin kopia af hertigens af Gaudias porträtt med de ord hon skrifvit derunder, och gaf till ett slags skri, som kom Mary att spritta till; men när hon vände sig om, såg hon Gertrud stå lutad öfver elden, under det lågorna förtärde ritningen och hon mumlade för sig sjelf de latinska orden: Dies iree, dies illa, Solvet seclum in favilla.? Når den sista svartnade återstoden af förl radet föll till aska, sade hon med högre röst: Detta påminner mig alltid hymnen på yttersta domens dag, om huru de brinnande himlarne skola: rulla sig tillsammans som ett förkolnadt papper. t Mary återtog sitt arbete och lade på bordet ett praktfullt etui med en graverad plåt,