Aftonbladet – 13 februari 1862, sida 1

mål. Hon sade ejatt hon ville visa honom brefvet. Han hade tänkt att de skulle skrifva det tillsammans, men detta tycktes aldrig hafva fallit henne in. Han gick ut att promenera en liten stund med Mary. Gertrud såg ut genom fönstret och såg dem vända om hörnet. Då, för första gången sedan hennes mors död, gaf hon fritt lopp åt ett våldsamt och ohejdadt utbrott af gråt och mumlade med qväfd röst: Hvad har jag gjort? — hvad har jag gjort? O, min Gud, hvad har jag gjort?? Etter några minuter satte hon: sig ned att skrifva. Hennes bref lydde som följer: King Street, Manchester Square. Jag skrifver ej för att begära er förlåtelse; ty jag vet väl att ni aldrig kan förlåta mig; ej heller för att befria er från någon oro för mitt lif, ty jag vet att ni hellre skulle vilja höra om min död än om det giftermål jag har ingått; utan endast för att bespara er besväret att göra efterspaningar, som skulle förorsaka er onyttig möda. Att jag blef född att vara en förbannelse för er, kan jag ej annat än känna. Att ni har gjort mitt lif till en förbannelse för mig, är måhända ej mer än jag förtjenar. Jag gör er inga förebråelser nu. För två dagar sedan hade jag kanske rättighet att klaga. Nu har jag ingen. Det skulle vara förmätet af mig att säga, det jag förlåter er, och likväl, som jag icke väntar att ni någonsin skall vilja se eller höra af mig mer, skulle jag vilja säga det såsom på min dödsbädd. Jag förlåter er att aldrig hafva älskat. mig eller sett vänligt på mig från min barndom. Jag förlåter er att hafva drifvit mig till att förtörna er utöfver all möjlighet till förlåtelse; att hafva frestat mig att taga mitt öde i mina egna händer och belasta mitt samvete med olydnadens