Aftonbladet – 13 februari 1862, sida 1

CAtt blifva lemnad ensam i tio minuter; detta var, säges det, en ung drottnings första begäran, då hoh emottagit kronan. I de mest olikartade omständigheter, under de mest skiljaktiga sinnesrörelser har denna önskan, detta behof låtit känna sig. Det var Gertruds lifligaste önskan denna dag efter hennes vigsel att blifva lemnad allena för en stund, för att få samla sina tankar öfver allt det som tilldragit sig och hvarpå hon ej vågat länka så länge hennes öde ej ännu var oåterkalleligen bestämdt. Hon hade hela sitt Jif varit van vid de höga, rymliga salarne på Lifford Grange, vid dess park och dess trädgårdar; och när helst antingen sorg eller hänförelse sammanpressade hennes bröst, tyckte hon sig finna lättnad i den rymd, hvari hon kunde röra sig, och den förmåga af hastig rörelse den skänkte henne. Hon kände sig bokstafligen qväfd af Londons atmosfer och af trängseln i det lilla instängda hus, hvari hon befann sig. Äfven när dörren till hennes eget rum var stängd, kunde hon höra röster och steg öfver och under sig. Och om en högre suck än vanligt undföll henne, om efter en stunds tyst gråt en snyftning frambröt öfver hennes läppar, störtade Maurice ångestfull tillbaka till ennes sida och frågade om hon sörjde öfver att hafva gjort honom lycklig, och hon var tvungen att gifra honom handen och försöka lugna honom med ett leende. Hon kände hans forskande ögon på sig i hvarje ögonblick och frågade sig sjelf om aldrig rig hetro blifvit vansinniga af att känna sig betraktas och bevakas? På eftermiddafen samma dag sade hon honom, att hon hade ett värf att utföra, som skulle kosta Jhenne mycket lidande och hvarvid hon önskade vara allena. Det var attskrifva till sin far och underrätta honom om hennes gifter