Aftonbladet – 13 februari 1862, sida 1

småningom besegra dimman och hon slog upp fönstren för att insläppa denna flyktiga stråle, Hvarje liten möbel, som kunde anses prydlig, flyttades från hennes och hennes mors rum till Gertruds. Hvarje målning och gravyr hon egde, hängdes på väggarne; deribland voro några, som Maurice fört med sig från Italien åt henne och hvilka brukade vara hennes skatter; en isynnerhet, en vacker gravyr af Madonna di Foligno, framför hvilken hon ända sedan dess läst sina böner. Hon tvekade ett ögonblick, men tänkte sedan att dessa böner hade båtat föga, om de ej hade beredt henne att skiljas från allt, som stod i samband med en tid, hyvilken det nu var hennes pligt. att glömma. En brinnande kyss tryckte hon på det heliga barnets fötter, och sedan sattes taflan i den bästa dager som var möjlig att finna. Hennes vackraste och prydligaste böcker ordnades på bokhyllan — flera små toalettprydnader lades på bordet. När brasan var tänd och lågorna glädtigt sprakade och flammade i den lilla kaminen, tyckte hon att rummet såg helt gladt ut, och gladt hade hon arbetat i trots af sitt svidande hjerta, ty det sved oaktadt alla hennes ansträngningar. Det sved mer än någon kunde hafva anat. Mången qvinna, med ett hjerta lidande af sådana qval, skulle hafva fördränkt både sig och andra i tårar. Mången annan, som hade älskat och ännu alltjemt älskade som hon, skulle hafva vändt sig ifrån Maurice med bittert agg och från Gertrud med kall stränghet; men menniskor äro mycket olika och det finnes olika sätt att visa känsla. Marys var att arbeta på det trägnaste hela dagen för det förlupna paret och att på eftermiddagen några minuter uppsända brinnande böner för dem vid det altare, der de hade blifvit vigde.