Aftonbladet – 12 februari 1862, sida 1

ögonen fästade på golfvet och vågade knappt se upp i hans ansigte. Om jag har gjort orätt4, började han. cOm! O Maurice! inföll hon i en ton, som trängde honom till själen, ty om hon redan fördömde honom, hvad skulle hon väl då hafva känt och sagt, om hon hade vetat hvad ingen lefvande varelse mer än han visste — en hemlighet gömd vid hans bröst för att aldrig uppenbaras för henne eller nägon, men som lik ett törne skulle innästla sig der medan hans samvetes konvulsiviska ryckningar endast bidrogo till att trycka det desto djupare i hans hjerta. Båda fruktade att tala mera om det förflutna. Hvar och en af dem hade förstått mer än den andra hade uttryckt i ord,-och en plågsam tystnad följde. Hon öfverlade inom sig sjelf, och med kännedom om hans karakter fann hon det nödvändigt att uppmuntra honom att med beslutsamhet emotse framtiden. Säg åt dem att de gå framåt. Detta bibelspråk hade fästat sig i Marys sinne, när hon ännu var helt ung, som ett slags trollkraft, hvliken bar henne genom alla missräkningar och pröfningar såsom lyftad på en engels vingar. Det förqväfde hvarje onyttig saknad, hvarje medlidande med sig sjelt och veklighet samt stärkte hvarje nerv tili stundens pligt eller strid, och nu kände hon det vara en större pligt att upplifva honem till framtida bemödanden att godtgöra sitt fel, än att förebrå honom för det förflutna. Du är nuX, sade hon, SGertruds make, hennes beskyddare, hennes enda stöd, ty verlden skall uppresa sig emot henne och föga skonsamhet lär den visa hvarken dig eller henne. Jag säger ej detta för attnedslå ditt mod, det vet Gud, men för attlifva och sporra dig att för henne blifva allt, hvad en man kan blifva för en hustru, som har uppgifvit allt fö hans skull. Hennes anspråk på din kärlek äro ej af vanligtslag. O, Maurice, dyraste broder! Börja väl detta On skifte af ditt lif! Du kommer att behöfva Guds välsignelse dertill — sök den