Aftonbladet – 12 februari 1862, sida 1

rices unsigte, då Mary uttalade dessa ord, och han stammade med osäker röst: Jag hoppas att hon älskar mig.? Likt en blixt genomfor den tanken hennes själ, att han kanhända ej var säker derpå och alltför beredvilligt begagnat sig af hennes själsångest och förvirring, hennes fasa att återvända hem — hennes lidanden med ett ord — för att öfvertala henne till ett steg, som ingenting annat än en stark bö jelse å ömse sidor kunde ursäkta eller godtgöra. Detta var en fruktansvärd stund för Mary. Hon ryste vid den uppenbarelse af begången synd och kommande elände, som trängde sig på henne, och hon utröpade : eMen du öfvertalade väl henne icke, Maurice? Du gaf henne väl tid att tänka, att besinna sig? O! för Guds skull, säg mig att du gjorde det!4 Det var ingen tid till Ar svarade han med stigande häftighet, då han såg huru upprörd hon var. Tror du att en menniska i en sådan stund är i fulla besittningen af sina sinnen? Jag skildrade min kärlek och min förtviflan, tills hon tillät mig tala om hennes kommande öde också — jag sade henne hvad det skulle blifva om hon stannade qvar på Lifford Grange. Jag bekämpade hennes skrupler — Gud må veta att mina egna skäl tycktes mig rättmätiga i den stunden. Hon hade en gång sagt åt mig att älska henne och bida min tid — och denna tid tycktes mig nu vara kommen. Ja tror att hon älskar mig. Jag är säker på att hon gör det. Han steg upp och gick af och an i rum: met med nervös häftighet. Mary satt tyst hennes tvifvel och farhågor voro ej skin grade; men hon kände att det var gjordt det var förbi, det var oåterkalleligt — oci ingenting återstod mer än hoppet att Gud sin oändliga baärmhertighet skulle framkallc I godt af ondt, om hennes vä sta fruktan skulle I förverkligas; men hon visste också att de Tfanns något sådant som vedergällning, och T hennes hjerta sjönk inom henne. Hon höl