Aftonbladet – 12 februari 1862, sida 1

afton i hela sin skönhet och i den djupaste sorg. ,Hennes mors graf var knappast tillsluten och. hennes egna tårar ej aftorkade, när hennes-får försökte tvinga henne att mot taga en fullkomlig främlings hand, som skulle anlända just samma dag. Hon hade gått igeuom ett. förfärligt; uppträde med honom och, drifven till det yttersta af hans kärlekslöshet, flydde -hon, lik en sårad fogel; till-de enda vänner som alltid älskat henne. Hon väntade att finna dig och mamma, öch hon svimmade af måttighet och ångest öfver den bittra missräkningen när jag var tvungen att säga henne det ni hade rest. Hvad kunde jag då göra? Jag vågade hvarken lemna henne eller kalla nägon till hennes hjelp. Vi förblefvo der tillsammens och tiden förgick. När hon återkom till sig sjelf flödade hennes tårar bitterligen, och jag besvor henne att förtro sig åt mig. Hon darrade och talade om sin sorg och öfvergifna belägenhet, och jag såg henne rysa när hon tänkte på att återvända fill Lifford Grange, och då hade det ej stått i en mans förmåga att afhålla sig från att erbjuda henne en fristad, alt göra henne bekännelsen af en kärlek .... Han tvekade — han kunde ej annat än kommaihåg huru ofta han sagt Mary att han älskade henne, att han aldrig skulle älska någon annan än henne, och känslan af hans otacksamhet och af det englalika tålamod, hvarmed hon bemött den, nästan öfverväldigade honom i detta ögonblick. Men hon såg på honom stilla, och upptagande hans ord sade hon: SOch du glömde allt utom denna kärlek, som du så länge bemödat dig att under trycka. Du glömde att du ej borde hafva uppenbarat den i ett sådant ögonblick. Du blef frestad, Maurice, och du gaf vika för frestelsen. Det föreföll dig kanhändai denna stund af själsskakning som om det varit rätt att erbjuda henne ditt hjerla som en tillflykt, och detta torftiga hem som et skydd, och när du fann att hon älskade dig glömde du i glädjen öfver denna upptäckt — En askgrå blekhet spridde sig öfver Maus