Aftonbladet – 11 februari 1862, sida 3

skulle -vara, omöjligt; men, kunde, hon ej dröja-en. liten stid och, begära.någonsjälasörjares råd innan detta förhastade steg togs? Men: åter igen, huru kunde hon stå emellan Maurice och den lycka han var få nära att ernå? Om hon genom sittråd förmådde Gertrud att besinna sig och gifva : ennes far tid att återfordra henne. — Om hon och Maurice blefvo skiljda med våld och derigenom alldeles olyckliga — skulle hon ej då hafva ådragit sig ett stort ansvar? Hon var väl bekant med mr Liffords -karakter.. Han skulle, aldrig förlåta sin. dotter, utan uppröra himmel och jord. för att.förekomma -hvad han måste anse som-ett vanhedrande-giftermål. Hvilket öde kunde ej hennes mellankomst bereda Gertrud! — Hvilka qval, hvilken förtviflan för Maurice! Och var hon nog, viss på sitt.eget hjerta jatt ej. misstro dess -bevekeisegrunder i denna stund of-pröfning? Maurice tillbad Gertrud och hon måste också älska honom innerligt. De skulle nödgas arbeta och sträfva, men, deras hängifvenhet för hvarandra skulle förljufva derag mödeor oeh ansträngningar. Hvad rättighet hade hon att lägga sig emellan? Utmattad, nervös och upprörd som Gertrud ver, kunde ett ord inverka på henne och följderna blifva långt vigtigare än hon kunde ana. Nej, det fanns ingen tid till råd, till någonting annat än tålamod och bön. Hon ville troget stå vid denna bleka lidande bruds sida och lemna framtiden i Guds händer. Med detta. beslut återvände hon till det rum, der hon lemnat henne. Gertrud vaknade med en rysning af kyla: Hon steg app och gick fram och tillbaka i rummet, och i det hon såg ut genom fönstret, sade hon på ett tankspridt frånvarande sätt: cOch detta är London! Sedan återvändande till sin plats i soffan,