Aftonbladet – 10 februari 1862, sida 1

upp, men greps af svindel efter några få steg och blef nödsskad stt sätta sig igen. Miss Lifford! Ni kan lita på mig. Var lugn: och lyssna till hvad jag säger er. Låt mig hemta er en bit bröd och ett glas vin från köket. Försök att äta litet och lägg er sedan ned på denna soffa på en timmas tid; pi är utmattad af sorg; ni kan icke gå nu, det är tydligt. Tårar strömmade för första gången ur hennes ögon och, vändande sig till Mueurice, sade hon i en ton af rörande hjelplöshet: SJag vill göra hvad ni råder mig till; jag kan icke tänka för mig sjelf.4 Han bar till henne deomnämnda förfriskningarne och hon sväljde några munsbitar. Han följde henne med ögonen derunder, som en mor ett sjukt barn, och sade sedan med låg röst: Ni lider ontsägligt. I den vänskaps namn, som har förenat er och Mary, vill ni icke säga Marys broder hvad som har kommit er sorgebägare att öfverflöda? Vihafva varit vänner från vår barndoms dagar. OQO, Lady-Bird! Vill ni icke öppna ert hjerta för en, som skulle gifva silt lit för att bespara er en tår? Om andra hafva varit kärlekslösa mot er, vill ni icke hysa förtroende till en tillgifvenhet, som aldrig kan svika er? Tillgifvenhet!X svarade hon bittert. Det finnes ingen sådan på jorden. Der ja skulle hafva blifvit älskad, har jag blifvit hatad. Det fisnes ingen lycka för mig, och jag måste nu återvändu, ty jag känner mig litetstarkare, till detta afskydda hus — der min mor borttrånade sitt lif, der min ungdom har blifvit förbittrad och mitt hjerta för alltid krossadt och förhärjadt. (Forts. följer.)