Aftonbladet – 10 februari 1862, sida 1

henne nied ögon, som skulle återkallat lif i en död, om ögon någonsin kunde göra detta. Det dröjde en stund, innan hon öppnade sina, och då hvilade hennes marmorhvita kind på en kudde och hennes hår hade fallit ned på hennes skuldror. Henhes ansigte var vått. af vattnet, hvarmed han badat hennes tinningar, och hennes händer af de heta tårar han gjutit på dem. Hon spratt upp förskräckt. Hvar är jag? Hur har jag kommit bit, Maurice? Ni är i hyddan, Lady-Bird, der ni tillbringat så många glada stunder; der ni alltifrån erbarndom blifvit välkomnad af sann tillgifvenhet. Ni kom till Mary, men Mary är icke här. Icke er mor heller 24 Nej, men ni är lika trygg, som om hela verlden vore omkring er. Det har jag aldrig betviflatX, svarade hon kallt och stolt. CJag måste gå. Hvart, hvart?4 frågade han ångestfullt. Ja, hvart! utropade hon, och försökte att resa sig, men föll utmattad tillbaka. cJag är förloradt, mumlade hon för sig sjelf; Sjag kanske dör här; men om jag gjorde det — O,. blygsel! O, fasa! Maurice, gå genast efter mr Erving; han skall bjelpa och råda mig.4 cMen jag kan ej lemna er allena; jag kan det i sanning ej. Ni måste! — I detta ögonblick. Gå, Maurice, om ni bryr er om min välsignelse eller förbannelse.4 Men Lady-Bird, för Guds skull hör mig! Jag väntar en man hit, som skall bära dessa koffertar till stationen. Om han icke finner mig derute, kommer han in; om jag slänger dörren, kan han ropa grannarne. Hon gjorde en stor ansträngning att stiga