Aftonbladet – 10 februari 1862, sida 1

Kunde hon icke fly? Hon var ännu under inflytandet af denna underbara känsla — halft feberaktig och halft verklig — när bullret af en vaga kom henne att spritta till. SDet är den der mannen, utropade hon vildt; det måste vara han, som min far har skickat efter!4 Hon ryckte till sig hatt och schal och ilade utföre baktrappan ned i trädgården utan att möta någon. När hon skyndade förbi stenbänken vid sin mors fönster, der hon hade suttit med Adrien sista dagen han varit der, vacklade hennes steg; vid dörren till kapellet knäböjde hon: ett ögonblick; men när bon försökte bedja, uppstego svindlande passioner och bitter harm likt ett moln mellan henne och himmelen, ehuru hennes läppar rörde sig mekaniskt, En gång utropade bon: Fader Lifford, fader Lifford! Gud gifve att du varit här! Hvarföre har också du öfvergifvit mig? Fotsteg hördes på sandgången; åter tyckte hon sig höra bullret af vagnshjul på afstånd, och utan att veta hvad hon gjorde, skyndade hon framåt genom parken. Det var ett blindt alarm, men hon stannade ej för att lyssna. Jag kan icke gå tillbaka till detta hus, sade hon för sig sjelf. Jag kan icke se denne man. Jag kan icke möta min far igen. Jag vill ej stanna under hans tak, ans ani hans röst stå emellan mig och friden. Min mors död kan jag icke glömma. Hennes sista skri ljuder ännu i mina öron. Han hatade mig förut ochinu — o! emellan 0885 är en afgrund; somaldrig kan fyllas. Jag vill gå till Mary Grey och hen: nes mor. De skola beskydda mig. Deiärc de enda vänner jag haft. Hvarföre hafvs icke de varit hos mig i min sorg? Mer jag glömmer: jag ville ju hvarken se någor