Aftonbladet – 10 februari 1862, sida 1

våldsamheten af hennes rörelser tycktes förbi. Hon såg nästan lika stel och sträng ut som han sjelf och lemnade rummet inom ett: ögonblick. Kanske om. han i .dennå stund kommit i håg hvad han sjelf kände den dag, då lady Clara afskedat honom, och medan han gick på operan som vanligt och satt i en loge midt emot hennes, utan att blinka eller förråda en skymt af de qval han utstod; så kunde han hafra gissat hvad som föregick i hans dotters hjerta. Hennes vrede var lugn, men den var fruktansvärd. Måttet var fullt och denna dag hade det öfverströmmat. Pligt, samvete, allt nedtystades af en bitterhet, djup. och stark, som den natur den beherrskade. Hon var hans offer. Hennes vilja hade förmått intet mo hans. Han bade trampat he: nes lycka under sina fötter och stulit ljuset från henne: lif; Och hon hade blifvit. ljumt älskad aj den, som hon äfven nu tillbad med en af gudisk dyrkan. Han hade öfvergifvit henne och hans samvete var utan tvifvel lugnt. Han skulle arbeta och sträfya för andra som förut. Han skulle kanhända rädda andrg själar; men : hennes hade han skoningslös förhärjat. Han borde aldrig hafva älskat elle; också aldrig öfvergifvit henne. Hon stor ensam, fullkomligt ensam i hela den vid: verlden. Hon nde sagt honom, att de fanns något i hennes. hjerta .som ej tålde att leka med. Hon hade på sista tider märkt en besynnerlig oreda i sina tankar Det förekom henne såsom om hennes fa förföljde henne med ett oblidkeligt hat, oci denna känsla blef en fix id, som plågad henne beständigt. Han kunde släpa henn till altaret och hon skulle ej ha någon styr ka att motstå. Han hade skickat bor Adrien och hon hade ej haft makt att hin dra honom, Var hon en lifegen slafvinna!