Aftonbladet – 8 februari 1862, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. — Ryssarne på Japan. Ryssland har en egen förmåga att tyst och obemärkt utvidga sina gränser, och det är vanligtvis slumpen, som ger den civiliserade verlden kunskap om, hvarest tsarens örnar sednast blifvit planterade. En händelse af detta slag har nyligen inträffat. 1 Koreasundet ligga två små öar, som heta norra och södra Tsusima, i geografiskt hänseende höra till den japanska arkipelagen och från urminnes tid lydt under det japanska väldet. Engelske amiralen sir James Hope, som kryssade omkring på dessa farvatten ett till engelska flottan hörande fartyg, hade hört lysande beskrifningar om dessa öars natur, fruktbarhet och goda hamnar samt beslöt derföre att besöka dem. Till sin stora förvåning såg han, när han kom förbi den punkt, som skymmer utsigten till hamnen från sjösidan, att två ryska fregatter lågo för ankar der och sågo så hemmastadda ut, som om de legat i Kronstadt. Öfverallt på kusten hördes buller, båtar lågo upphalade på stranden, för att undergå reparation, förråd fördes i land och magasinerades, sjöfolk excercerades, och för att sätta kronan på verket svajade Rysslands kejserliga flagg på de ryska bygningar, som genom starka fästningsverk voro skilda från infödingarnes stad. När sir James gjorde sig underrättad om det nya etabissementet, erfor han, att ryssarna af japanska guvernören begärt tillåtelse att reparera sina båtar der och uppbygga ett hus åt sina sjuka. Denna tillåtelse gafs välvilligt, men det ser ut som om deras båtar aldrig blefvo färdiga och ej heller de sjuka friska, ehuru de tycktes befinna sig vid bästa helsa. Den bygning, som ursprungligen blifvit uppförd för de sjuka, hade litet om sender blifvit mångfaldigad. De, som bebodde dessa byggningar, voro — till och med när fregatterna voro ute på kryssning — tillräckligt många, för att kunna försvara sig mot infödingarna. Ryssarna erkände allt detta, men tillade, att de blott skulle vänta till dess deras amiral, som seglat till Japan, kom tillbaka. De kunde dock icke säga, när amiralen skulle återvända eller ens om detta någonsin skulle ske. ; o— ED pe förbrytare. I November sistl. år påträffades skatteuppbördsmannen i Dampierre hr Bondois, mördad på landsvägen med inelfvorna bokstafligen sönderslitna af en skrotladdning, som blifvit afskjuten på honom. Han hade varit ute för att inkassera penningar, och iman visste, att han hade omkring 1700 francs på sig. -Kort innan mordet skedde, hade han varit inne hos en skollärare, till hvilken han ie skämt sagt, att man varit mycket ferm att etala sin skatt, och att det nog skulle löna mödan att plundra honom. Undertiden hade hans baneman redan en lång stund väntat på honom och; såsom han sedermera under ransakningen uppgaf, förlorat tålamödet samt just ämnat gå hem, då han mötte Bondois, som kom ut från skolläraren. Märkvärdigt nog fann man en summa af 457 francs qvar hos den mördade, som mördaren låtit honom behålla, åtnöjande sig med att taga 1251 fr. Mördaren än enom en AS tillfällighet. Man hittade i näreten af liket något af förladdningen, som begagnats i det vapen, hvarmed Bondois blifvit oe Det var ett stycke papper, som blott till en del blifvit förkolnadt af skottet. Vid närmare påseende befanns det vara ett ur ett barns. skrifbok utrifvet stycke. Skolläraren i Dampierre, för hvilken det visades, kändeigen stilen och förklarade, att bokstäfverna voro skrifna af en liten flicka vid namn Maguier. På grund af denna upplysning blef barnets far arresterad. Han bekände genast och är nu dömd till döden. — Vaokert drag af ärlighet. Ettfattigt bondfolk på Seland, som hade två söner, af hvilka den ena stupat i kriget år 1849 och den andra ännu qvarstod i krigstjenst, ingaf i sin nöd till centralkomitn ansökan om understöd, hvilket också beviljades. Vid krigets slut kom sonen hem, och den gamle ärlige bonden vände sig nu till sin prest, för att bedja honom skrifva till centralkomiten, att han icke längre begärde understöd, sedaifthans son nu hjelpte honom vid arbetet. Presten föreställde honom, att han i sin stora fattigdom mycket väl kunde behöfva hjelp, men bonden tyckte, att det var att gå en möjigen mera behöfvande i vägen. Centralkomiten ann denna ärlighet så vacker, att den beslöt att letta oaktadt göra något för den fattiga familjen, och då presten upplyste, att deras ko befann sig ett eländigt tillstånd, köptes en utmärkt go xo och skänktes till bonden, som vid denna oväntade gåfva ansåg sig för den rikaste man i yn, — Guldgräfningen 1 britiska Columbien lofvar att slå ännu rikare till än i sjelfva Australien och Kalifornien. Man har, en) igt sednaste unlerrättelser derifrån, funnit guld spadtals. Det påträffas ännu blott i små stycken; den största