Aftonbladet – 6 februari 1862, sida 2

onaturligt klara ögon fästade på hans ansigtsuttryck eller rättare ansigte, ty något uttryck hade det ej, utom när han var ovan. ligt upprörd. Visserligen!4 sade han likgiltigt, höjande ögonbrynen på ett sätt, som utvisade hvarken medgifvande eller förnekande. Jac, fortfor hon, din onkel säger, att Tegs äro en mycket gammal tysk familj. ans far blef naturaliserad i Frankrike.? Han steg KPP och gick till fönstret. Hon kände att tillfället att tala var förbi och likväl, huru svårt var det ej att återkomma till ämnet. Sedan fruktade hon också att, om han vore motvillig för Adriens förslag, han skulle vägra att mottaga honom när han kom, och hon kunde icke tro, att ens mr Lifford kunde vara alldeles känslolös för det magiska inflytandet af hans sätt öch ord. En gång sttrade hon en obestämd anmärkning om Gertruds framtida öde. Han svarade kort: När det afgörande ögonblicket kommer, skall jag underrätta dig om mina afsigter i detta ämne. Gertrud tillbringade emellertid sina dagar vid sin mors sjukbädd, ty hon lemnade den sällan nu, och under dessa ty-ta timmar af vara upptogs hon oupphörligt af en enda tanke. Hon sås beständigt ömsom på detta döende anlete och ömsom på hertigen af Gaudias porträtt. Det var så förvillande likt Adrien, att hon glömde att det ej verkligen var hans porträtt. Dessa båda bilder fyllde hennes själ; de voro förenade i hennes hjerta i fruktan och hopp; det förflutna och det tillkommande blandades i dessa långa grubblande betraktelser. Dag efter dag förgick: Mrs Lifford talade allt mindre, men såg med alt djupare ömhet på sitt barn; Sex vec