Aftonbladet – 6 februari 1862, sida 1

mans, och det rum, der hennes mor hade välsignat honom. Naturens stillhet i dess förbleknande skönhet, de vissnade löfven, som föllo rundt omkring dem eller darrade på sina qvistar, skulle snarare hafva anstått ett uppträde af sorg, än ett af så djup, Outsäglig sällhet. Den var en ovanlig gäst i den gamla tysta trädgården, denna fröjd som uppfyllde deras hjertan och strålade i deras ögon. Stenbänken, på hvilken de suto; den raka allgen, genom hvilken de vandrade; de kalla statyerna, bredvid hvilka de stodo, tycktes undra på denna syn. Det stod en blek, tynande rosenbuske nära bänken, på hvilken de hvilade. Han plockade några blommor deraf och sade: Detta är samma sort, som växer i täta, lysande massor pågården till vårt slott i Normandiet. Ja, sade hon, både blommor och menniskor förvandlas, när de omplanteras. Ni skulle tycka om detta gamla ställe, tror jag, ehuru det är så olikt Andley-Park.4 cOch Lifford Grange?t Och Lifford Grange äfven. : Föreställ e1 fyra grå torn, öfverväxta af murgröna; en förtal betäckt af malva och blå riddarspor: rar; en-stenlagd gård med en brunn och er stenbänk, som mossan har inkräktat; rosen buskarne; som jag talade om, slingrande sig upp åt fönstren och en-högstentrapp: Då utsidan af muren åt ena sidan; menn får icke döma det förhastadt. SDömer jag någonsin så, mr d Arberg! Ett hastigt omdöme gjorde jag nära grotta id Wooödlands, men jag har icke ång Trat det. Godt! blif endast lika öfverseende mo Ådet gamla slottet som mot dess egare, oci jag skall vara nöjd. Lef i det en tid, oci så småningom tror jag ni skall tycka on