Aftonbladet – 5 februari 1862, sida 2

År det ej nog för mig att hafva hört er säga, hvad ni nu sagt? Jag har varit lycklig. Adrien — min själ är nöjd — jag vågar ej hoppas mycket för framtiden.? Ar denn. oro, dyraste, en nervös fantasi eller förutser ni några hinder för mina önskningar? CNej, nej! — Hvarföre skulle det finnas hinder? De böra ej finnas. Jag tror att, ur verldslig synpunkt betraktadt, de ej gerna kunna uppstå; att jag med hänseende till hvad ni och jag varken tänka på eller bry oss om, torde vara i stånd att tillfredsställa er far. Gertrud, dyraste Gertrud, ni ser SUR ut. Säg mig, huru ni känner, och hvad ni fruktar? Jag vet icke hvad jag känner; jag vet cke hvad jag fruktar, utom att jag älskar er oeh att jag. darrar att skiljas från er — mera än jag bör göra eller åtminstone säga, illade hon med en ton af så outsäglig ömhet, blandad med denna oro, som hon ej kunde undertrycka, att Adrien blef djupt rörd. Hon såg det och utropade: Ni har årar i ögonen, Adrien! Är ni ledsen för mig, att jag älskar er så mycket? Beklagar Ni mig i er: hjerta? Det må ni väl göra, om detta blott är en dröm af sällhet. Om 1 ej vore hvad ni är, skulle jag blygas öfver att hafva blifvit så lätt vunnen; men ag blyges ej — jag är stolt öfver att älska er; stolt öfver alt edra ögon betrakta mig ned ömhet; stolt öfver att vara nwågot för er, som är allt för mig. Himlen förlåte mig om jag älskar er för mycket!4 Adrien fattade hennes händer och tryckte lem eldigt till sina läppar. Hon drog dem cke tillbaka, men vände sina ögon mot himen och tycktes för ett ögonblick knappast röra honom, medan han talade med henne