Aftonbladet – 5 februari 1862, sida 1

nödvändig, men att markis Lavalette funnit såväl påfven som isynnerhet kardinal Antonelli alldeles oben -gna att lyssna till några framställningar i detta hänseende. Dagens atländska post bringar o-s nu ordalydelsen såväl af den Thouvenelska depeschen som af Lavalettes svar. Frankrikes utrikesminister tager till utgångspunkt de faktiska förhållandena och ådagalägger huru omöjligt det är att icke respektera dem samt huru nödvändigt det är att söka förena dem med len katolska kristenhetens intressen. Af Lavalettes svar finner man åter att påfvestolen vägrar att inlåta sig på något slags arrangement, som icke återställer hela dess fordna verldsliga makt. Vid läsningen af dessa dokumenter erhåller man emellertid ovilkorligen intrycket af att de utgöra början till en ny förhandling om den romerska frågan, hvilken utan tvifvel snart skall föra till det resultat, som det liberala Euro fordrar. Thouvenels depesch lyder sålunda:fFE Hr markis! Jag har trott mig böra afvakta edra första ha innan jag tillställde erinstruktioner till fullständigande af dem, som muntligen gåfvos er före er afresa, men nu är ögon blicket inne att för er framlägga kejsarens regerings tankar i sin helhet om den påfliga stolens och Ttaliens inbördes ställning. Frankrikes intressen beröras alltför nära af antagonismen mellan de två frågor, hvilka dess religiösa och olitiska traditioner i lika hög grad anbefalla åt css sympatier, för att det skulle kunna för obestämd tid ikläda sig ansvaret för en för båda arterna lika skadlig status quo och afsäga sig hoppet att bana väg för en försoning. ejsarens regering beliöfver ej ånyo uttrycka sin ledsnad öfver de händelser som tilldrogo sig år 1860 i Italien och måste förorsaka den hel. fadren en liflig och rättmätig smärta. De menskliga tingens naturliga gång förmår emellertid dem att förr eller sednare öfvergå från känslornas till handlingens område, och det är ur denna sista SE unkt som politiken slutligen finner sig nödsaad att betrakta dem. Den fråga, som i dag framställer sg hr markis, är således den, huruvida den påfliga regeringen fortfarande ämnar mot reglerandet af sina förhållanden till den nya regeringen på halfön ådagalägga den oböjlighet, hvilken är den första af ennes pligter likasom den mest obestridliga bland hennes rättigheter i fråga om trossaker, eller om hon, hvilken hennes åsigt om den i Italien försiggängna förändringen för öfrigt än må vara, bestämmer sig för att underkasta sig den nödvändighet, som SEN af detta vigtiga faktum. å kejsarens regeringerkände konungariket Itzlien, handlade hon således i den öfvertygelsen, ait förutsättningen om ett återställande af det förflutna ej mera kunde förverkligas, och för att ej tala om de makter, som upphört att i den påtliga stolen se symbolen för sin tro, ha Portugals, Belgiens och Brasiliens på hvarandra följande beslut säkerligen haft samma betydelse. Bland de katolska makterna är det således blott tre, som afhållit sig från att återknyta de officiella förbindelserna med hofvet i Turin: de äro Östers rike, Spanien och Baiern, och man är berättigad att antaga, att dessa makters särskilda ställning till de detroniserade suveränerna i Neapel, Parma, Toscana och Modena icke underlåtit att utöfva ctt stort inflytande på deras förfaringssätt. För öfrigt tänker intet kabinett på att med våld ingripa i den på halfön nu införda sakernas ordning. Öppet proklamerad eller tyst erkänd, har noninterventionsprincipen blifvit ett beskärm för den curopeiska freden, och hofvet i Rom väntar sig säkerligen icke genom främmande understöd en utväg att kunna återeröfra de provinser det förlorat. Jag går ännu längre: jag kan icke tro, att det någonsin skall samtycka till att sjelf i ett intresse, hvars framgång vore åtminstone tvifvelaktigt, framkalla en af de fruktansvärd-ste katastrofer, som historien hittills uppteckna 1 Bjuda ej tvärtom erfarenhetens lärdomar, i förening med de betänkligheter, som äro mest egnade att inverka på det romerska hotvet, att hädanefter, utan att afsäga sig sina rättigheter, besluta sig till faktiska underhandlingar, som skulle återföra lugnet i den katolska verldens sköte, åter anknyta påfvedömets traditioner, hvilka så länge Dbetäckt Italien med sin sköld, och med dem förbinda en nations nya öden, hvilken blifvit så svårt pröfvad och efter så många århundraden återgifven åt sig sjelf? Jag tilltror mig icke, herr markis, att här inlåta NR Rv sättet för en lösning af frågan. Det gör tillfyllest att förklara, att kejsarens regering I detta afseende bibehållit fullkomlig frihet i omdöme och handling, samt att allt hvad vi nu ha att undersöka, är, huruvida vi böra underhålla eller öfvergifva hoppet att få se den heliga stolen, med fästadt afseende på fullbordade fakta, vara er att pröfva förslag, som skulle tillförsäkra påfven stadigvarande vilkor för den värdighet, den säkerhet och det oberoende, som äro af nöden för utöfvandet af dess makt. När detta åskådningssätt vunnit insteg, skola vi använda våra uppriktigaste och kraftigaste bemödanden, för att utverka att det försoningsförslag blir antaget i Turin, hvars grundvalar vi jemte H. ba. lighets regering uppgjort. Italien oc år är met skulle då upphöra at sunt Sir Pp eh I liga läger; de sv. ag Fe pefinna sig 1 fiendtförhind2vale terknyta sina nntrliga ---utiSer med hvarandra, och tack vare de genom Frankrikes ord garanterade hedersförbar gera skulle Rom vid behof finna erforerligt stöd från det håll, hvarifrån faran nu hota det. Hr markis, ett sådant resultat skulle, såsom vi tro, väcka en liflig känsla af tillfredsställelse och erkänsla inom hela den katolska verlden, och jag anser mig uppfylla en pligt, då jag uppmanar er att icke ötsummna något tillfälle att handla i denna nots anda i edra samtal med kardinal Antonelli och den hel. fadren sjelf. Thouvenel. Härpå svarade markis Lavalette den 181 samma månad. Hr minister! Jag har mottagit den depesch, som e. exc. gjort mig den äran att skrifva till EA den 11 dennes. Jag fann dagen derpå tillfälle att samtala med kardinalen statssekreteraren om de åsigter, som deri framställas, TTR E. exc. vet, att jag genomträngd af de ord, jag förnummit från kejsarens egen mnn, från mitt första samtal med den hel. fadren, bemödat mig om att vara en trogen och vördnadsfull tolk af de känslor af det djupa intresse, som ig borde uttrycka för honom. Utan att lemna H. hel. någon förhoppning öfrig om en restauration af det förflutna, utan att glömma hvad den med våra egna intressen så nära förbundna närvarande tiden kräfver, har jag icke försummat något tillfälle ätt i allmänna ordalag förbereda den hel. stolea på en transaktion, som öfverensstämmer med vår SJ önskan, nemligen att försona Rom med Ttalien. Jag har föröfrigt ansett mig genom det välvilliga mottagande, jag rönt, berättigad att vädja till H. helighets förtroende och från hans sida framkalla uttrycket af förhoppningar och önskningar. till hvilkas förverkligande kejsarens regering varit nog lycklig att kunna medverka. Å E. exc. vet också genom mina föregående rapporter, att den hel. fadreu, oaktadt han åhörde mig med den mest vänliga -nedlåtenhet, alltid