Aftonbladet – 4 februari 1862, sida 3

för monarken underkastar sig. Hos de mer praktiska folken betraktas ordnar såsom et slags statslyx, och bäras ej oftare än vid till ; fällen då det påbjudes af ceremonielet. Mar ; kan vistas i England månad ut och månad in ; och derunder besöka båda parlamentshusen; I sessioner, de förnämsta teatrarne och den hög re societetens kretsar, utan att varseblifv: iett enda ordenstecken, och på Londons ga tor ser man ej andra dekorationer än de medaljer, som bäras af uniformsklädda sol. dater. I Ryssland och Tyskland åter, dei absolutismen ännu frodras, vare sig i form af autokrai eller jonkerdöme, finner man ordnar och medaljer i brokigaste blandning och ordnade med ett koketteri, som skulle göra heder åt en fruntimmersregering. Detta ordensvurmeri påminner om ett ställe i Las Cases memoirer, hvarest anföres följande yttrande af Napoleon 1: Utlefvade, vanslägtade nationer kunna icke regeras såsom forntidens dygdiga folkslag. Man tjenar egennyttan, njutningarne, fåfängan. Deruti ligger förklaringen af den hemlighet, hvarföre man återgått till de monarkiska formerna, hvarföre titlar, kors och band åter komrmit i gunst; — det är ett oskyldigt glitterverk, som, ådragande sig mängdens aktning, tillika ålägger en aktning för sig sjelf.4 Härmed menas naturligtvis de monarkiska former som funnos före julirevolutionen och reformbillen; men sedan, genom den konstitutionella monarkiens införande i flera af Europas länder, makten blifvit delad mellan folket och konungen — den lagstiftande och den verkställand — och det demokratiska elementet sålunda vunnit insteg, synas folken blifva allt mera medvetna af sin ställning, på samma gång de sträfva alt göra sig densamma värdiga. I samma mån, de gamla fördomarnes fjäll falla från deras ögon, lära de inse halten och lösligheten af mycket, för hvilket de fordom bugads sig i stoftet, och månne ej härtill kunna räknas band och stjernor, stundom fastnande på personer, hvilkas utmärkande förtjenster äro en hemlighet för verlden. All öfvergång är dock långsam, men förr eller sednare, låtom oss hoppas det, skola vi komma ifrån denna dårskap. Sverges män under våre store Gustav.r och OCarlar buro inga ordnar. Det var den svage och föga aktade utländningen Fredrik I som belamrade den svenska fåfängan med ej mindre än tre ordnar på en gång; Gustaf II tillade en fjerde och Carl XII, mystikern och ordensvurmen par excellence, påfann en femte, hvartill maken ej finnes i Europa och som ingen af dess regenter varit nog förmäten att taga till mönster. Det finnes få saker, hvilka så mycket oroa ett folk, som när det ser en ung, kraftig och hugstor konung, vid hvilken det fäster stora förhoppningar, slå in på en afväg från regentens egentliga mål, och en sådan afväg är ordensväsendet. Har väl gåfvan af en orden någonsin visat sig förbinda till ädla och utmärkta handlingar? Svaret på denna fråga torde låta vänta på sig. Vikänna ej mer än ett tillfälle, då sådana utmärkelser sporra verk:amheten och modet, och det är under krig. Medborgarekronan bör afpassas efter vår tids begrepp och uppl;sning, gifvas efter en mera romersk prägel, samt icke blott vara ett uttryck af regentens utan äfven nationens erkännande af en stor förtjenst. Det förstod man redan under den första franska revolutionen, så stor i sin början, så förfärlig i sin upplösning. Med den återvändande envåldsmakten kom hederslegionen. Deraf Napoleons ord. Om också våra här nedskrifna tankar finna genklang i månget sinne, veta vi väl ätt dermed föga uträttas i sjelfva saken. Vi hafvå dock velat uttala ett omdöme i tidsandans riktning, och tidsandan, det veta vi, är en makt, för hvilken konungar och folk förr eller sednare måste böja sig.?