Aftonbladet – 4 februari 1862, sida 1

bjelpe alla dem, som behöfva bjelp och kraft — och hvem gör icke det, Maurice? Han stod ett ögonblick tyst, blek och uppskakad, kastade sig derpå plötsligt till hennes fötter, kysste tållen af hennes klädning med lidelsefull häftighet och störtade ut ur orangeriet. Han, der han :tod allena under ett träd i parken, dit han flytt i öfvermåttet af sin rörelse, hon på det ställe, der -han lemnat henve, gjorde de sig båda sam.ra fråga: Hade de förstått eller missförstått hvarandra? Hade hon trott hans undvikande uppgift, och verkligen tänkt, att han älskade en utländska? Hade hon ej snarare med ens läst hans hjertas hemlighet och hade ej de upplifvande ord hon ställt till honomg varit den enda uppmuntran, hon vågat gifva åt hans nästan tydligt uttalade bekännelse ef en passionerad tillgifvenhet? Och kunde Gertrud, som, huru besynnerligt det än må synas, först låtit narra sig af hans undanflykt, efter det förunderliga slutet på detta uppträde betvifla, att hon sjelf var föremålet för denna vansinniga dyrkan, som så länge blifvit bekämpad och dock aldrig kufvad? Och om så var, hvicken uppmuntran måste då icke hennes ord tyckts innebära och likväl, huru skulle hon kunna å erkomma till ämnet och taga tillbaka. sitt råd? Detta oroande henne visserligen, men i djupet af sitt bjerta var hon rörd över alt atva ingilvit en sådan känsla, och tänkte med vänligt deltsgande på Maurice, såsom en, Ssom icke älskat klokt, men outsägliet.. Det gjorde henne också ondt om Mary, men det låg kanske icke i hennes natur att sympatisera med pröfningarne för en karakter, så olik hennes egen. : Hon beklagade honom mycket — niest af de två, sAdrien, sade hon för sig sjelfy skulle alI drig älska henne på detta sätt; han skulle