Aftonbladet – 3 februari 1862, sida 2

tillsammans, har du sett så sjuk och olyck lig ut, att jag ej vetat huru jag skulle-kunn börja aft tala om något som kunde bedröfv dig. en nu har:jag fattat mitt beslut och det blir lättare att skrifva än att tala Jag tror att du måste gissa hvad jag ämnar säga Du måste uppgifva tanken på giftermål mec mig. Det har varit ett misstag ända frår begynnelsen. Vi hatva älskat hvarandrå in nerligt — huru innerligt vet blott Gud äl lena — och. jag älskar dig :om möjligt mers ännågonsin.: 1 Men jag känner nu, att..de ej går an för två menniskor, som blifvit upp: fostrade tillsamans från sin spädaste barn domjsoch hafva lefvat som bror och syster, atty när de växt upp, inbilla sig att de älska hvarandra på ett annat sätt. Jag trör att det är:det misstag vi gjort i detta hänseende, -somförorsakat ditt qval. Jag såg detta för längesedan, men jag hade många skäl för att-ej säga det, några utan tvifvel sjelfviska, men också andra för din skull. Jag hoppades kunna rädda dig från att öfverlemna dig åt en känsla, som skall göra dig.olycklig om du lemnar den insteg. Det är så grufligt att älska och icke blifva äl skad. Det är så illa för :en manöatt tillbringa sin tid i suckar och tårar; det betyder ej så mycket för en qvinna, och om de kunde hafva älskat mig — jag menar, om jag kunde hafva bevarat dix från att älska den andra, som jag talade om, skulle det hafva! varit för dia lycka. Med detta hopp stod jag mellan i dig och henne, tills mitt hjerta var nära att brista, men jag kan se Bit. ditt lidande är större än någonsin, ehuru du sträfvar att dölja det. Detta är värre än Spong annat. Om samvetet är i ro, kan hjertat bära sin börda, huru tung den än må vara. Men om icke så är, svika oss kräft och tålamod. Nu vill jag gifva ditt nvete ro; jag löser dig ifrån din förbinelse till mig, dim kärlek skäll vara fri som Jaften; men.om.det ännu är möjligt, så afstå likvälsfrånvattvälska henne.c Om detta öfverstiger din förmåga, så älska henne då