en festmåltidftill den W:årige mannens eller hans faders ära, och han antog också med glädje bjudningen. Sällskapet bestod af polackar och ryssar, och man berättar, att de förstnämnde gjorde till vilkor för sitt deltagande i festen, att någon bjudning icke skulle tillställas kemisten doktor Olinski från Lilla Ryssland, hvilken äfven befann sig i staden. Denna demonstration grämde mycket Olinski, och man tror att det var detta som förmådde honom att taga litvet af sig några veckor derefter. De närmare omständigheterna vid detta märkvärdiga sjelfmord äro följande. Doktor Olinski hade den 10 dennes gjort sig resfärdig att begitva sig till Paris, der han ämnade uppehålla sig ett par månader, och For aftonen i sin värds familj till klockan half 11. Då han följande morgon uteblef öfver tiden och man förgäfves sökt komma in till honom, sprängdes dörren till hans rum, och den misstanke, som småningom börjat uppstå hos husets invånare, blef nu bekräftad. e inträdande funno kemisten död i sängen med en paper i handen, på hvilken han, så länge rafterna tilläto det, upptecknat verkningarne af det intagna giftet (zin -kalium) efter minuter och sekunder. På stolen bredvid hononrlåg hans klocka samt den lilla flaska, hvari giftet förvarats, och det glas, hvarur han druckit. På sitt skrifbord hade han efterlemnat fem bref, tillen del innehållande testamentariska förordnanden om hans kemiska preparater. Såsom. orsak till sjelfmordet skall han 1 dessa bref ha uppgifvit. att han allestädes var omhvärfd af spioneri. — Doktor Olinski var 30 år gammal; han hade förut varit rysk militärläkare och derefter erhållit ett stipendium, som satte honom i stånd att resa utomlands; under sin tvååriga vistelse i Heidelberg sysselsatte han sig ifrigt med kemiska studier och insände, bland annat, flera afhandlingar till Annales de Chimie i Paris. — En bal i Saharaöknen. I sin Resa i Algerient berättar Max Hirsch följande om en nyårsafton, som han tillbragte på oasen Bu Ssa da. De franska garnisonsofficerarne hade bjudit honom och hans reskamrater på aftonmåltid. Vi låta nu författaren sjelf tala. Efter dennas slut öfverraskade oss officerarne med förslaget att i deras sällskap besöka caf Maure vid andra ändan af det stora torget. Jag hade re dan förut på dagen der druckit en kopp käffe och icke upptäckt någonting synnerligen märkvärdigt. Nu blefvo vi på ena sidan förda uppför en trappa och stego ut på en rymlig balkong, groft uppförd af trä och försedd med stolar. Härifrån öfverskådade vi beqvämt hela den stora salen, eller rättare sagdt, vi skulle ha öfverskådat den, om ej den tjocka tobaksröken utbredt en Ag töckenridå öfver densamma och tillika plågat våra ögon. Trots den ringa höjden och mina starka glasögon kunde jag ej tydligt urskilja någon menniskogestalt; jag såg blott, att här fanns mycket att beskåda, samt återvände derföre till värdshuset, för att hemta min teaterkikare. Nu kunde jag bättre se. Den fyrkantiga salens tak uppbars af flera ganska tjocka pelare; salen var helt och hållet hvitmålad, golfvet af gips, upplysningen sparsam. Hundfatals infödingar i hvit burnus suto nedhukade kring väggarna och omkring pelarne i stumma grup: per, läppjande, på sin svarta älsklingsdryck ur små koppar. Ännu aldrig hade jag inågon stad i Algerien, icke en gång 1 den folkrika hufvudstaden, på långt när sett någon så väldig sal, en så sammanpackad menniskomängd. Bu-Ssada räknar omkring 3000 invånare; främlingarne till och med inberäknade, kunde icke många af ortens vapenföra befolkning vara frånvarande. Och ännu alltjemt trängde nya gestalter sig in i salen; kafeets uppassare voro i en feberaktig verksamhet. Plötsligt skallar från det mörka hörnet snedt emot oss en an sällsam musik af tambutriner och pipor, och två sminkade danserskor i vida, randiga drägter med ben och armar belastade med tredubbla silfverspännen, med silfverdolk i gördeln och tunga silfverkedjor öfver bröstet, röra sig sväfvande och afmätt framåt och börja en underlig och sällsam pantomim, hviftande med slöjor och svängande med armarna, böjande sig ned och vändande sig omkring i kretsar. Efter dem kommer en hvitklädd solodanserska, derpå-åter två och så vidare, under det att musiken bedöfvar oss med sina gälla, melodilösa toners evigt enahanda, Danserskorna suto allesammans på en upphöjsing vid väggen midt emot oss: men för dansen hade de icke något slags dansplan eller särskild plats i salen, utan de rörde sig under dausen kring hela salen mellan de med age ben sittande männerna, hvilka således hade den njutningen att studera de yppiga forn erna på helt nära håll. Intet bifallsrop, ingen handklappning läto dock höra sig i den stora samlingen af åskådare, ja, man märkte knappt en stegrad uppmärksamhet. Sedan Hirsch eds sitt sällskap lemnat salen, erför han, att föranstaltandet af offentliga danser är en finansspekulation.. Oasen beskattas så starkt, som det låter sig göra, utan att alltför mycket väcka missbelåtenhet hos invånarne. Men de påbjudna skatterna inbringa dock icke till räckligt med penningar, och man har derföre sökt hjelpa upp saken genom att införskrifva danserskor. Det kaf6, der de dansa, uthyres af regeringen lör 2400 francs om året. — Också en affär. En köpman i Lancashire, hvilken är känd såsom en ovanligt driftig affärsman, reste för någon tid sedan med sin hustru på jernväg. Bantåget sammanstötte med ett annat, hvarvid flera af passagerarne fingo afbrutna lemmar eller skadades på annat sätt; bland dessa var också köpmannens hustru, som fick ett våldsamt sleg mellan ögonen, för hvilket domstolen, dit saken instämdes, tillerkände henne en skadeersättning af 50 . En tid derefter, då hela händelsen redan var glömd, satt mannen inbegripen i ett förtroligt samtal med en vän och lät då följande bekännelse undfalla sig! När sammanstötningen skett, voro både jag och hustru min oskadade, men då jag stack ut hufvudet genom vagnsfönstret, låg der en stor hop af våra reskamrater i ett jemmerli t tillstånd; den ena ropade: aj! aj! min hufvudskål är spräckt, det skall jag ha 20 för! — Tjugo , ditt nöt, stönade en annan, min axel är ur led och det skall jag ha 40 för! — Då jag hörde dessa och flera dylika yttranden, fortfor den påpasslige affärsmannen, sprang jag rakt p min gamla hustru och gaf henne en väldig stjernsmäll mellan ögonen — och det fingo vi 50 för! — Ett jättebrännglas. Enligt engelska tidningar har det lyckats en hr Brettall i Isleton i trakten af London att tillverka ett brännglas, som har den oerhörda storleken af 3 fot i diameter. Verkan af detta glas är utomordentlig. Platina, jern, stål och qvarts smältas på några få sekunder. En diamant af10 grans vigt vägde, sedan den en half timme varit utsatt för glasets brännpunkt, endast 6 gran och gaf från sig en hvitaktig rök. Telegrafunderrättelser. Hamburg den 31 Jan. Franska 3-prooents. räntan noterades 71: 10 och 4,-prooents dito