Aftonbladet – 31 januari 1862, sida 2

Och skall ni aldrig bosätta er der? frågade hon, ofrivilligt rodnande vid dessa ord. Kanhändatt, sade han; men jag uppgör aldrig planer för framtiden. Icke derföre att jag anser det orätt, men detfaller mig sällan in att se bortom ögonblickets .verk. Jag tycker om detta uttryck i en liten bok, som jag fann på lady Claras bord bäromdagen. Jag begär ej att se min kommande väg — ett steg är nog för mig. Och jag, sade Gertrud, tänker alltid eller har åtminstone alltid brukat tänka på den kommande tiden, och under många år skulle jag bra gerna ha velat taga ett språng öfver de trappsteg, som ännu skilja mig derifrån. Men icke nu?4 sade han frågande. Ah, icke så mycket nu, svarade hon hastigt. Jag är mycket villig att låta tiden gå så låsgsamt den behagar, just för närvarande. Men den är fallen för attila bort, när vi minst önska det, och att krypa, när vi vilja påskynda den, likt denna gamla Pony, som knappast ville gå annat än steg för steg förra söndagen, när jag kommit sent ut, och som i dag tyckes benägen att trafva på likeom med afsigt att trötta er. Efter en paus sade hon: Jag är nästan förvånad, att ert närvarande lefnadssätt är i er småk. Och huru vet ni att det är så? cEmedan jag ej förstår hvarföre ni skulle slanna på Andley Park, om ni ej tyckte om det:X Men hvarföre tror ni, att jag ej gör det? Det är mycket angenämt att för en liten tid lemna sina egna gamla vanor och plägseder och att se folk, som ej hafva betraktat saker och ting genom samma synglas som! en sjelf. Det kan finnas bättre eller sämre glasögon, men en blick genom dem alla visar en alltid något nytt och gagneligt. Ja; sade hon lifligt. :CJag kan tro, att detta är skälet hvarföre somliga verkligt menniskor äro så retsamt ensidiga. ag förmodar: att felet är att de aldrig