Aftonbladet – 31 januari 1862, sida 2

kunder och sade seden, med en anstrykning af rörelse i sin röst: Ja, jag tror det. Hon blef ötfverraskad — icke af orden, men af något i hans sätt. Var det möjligt att han icke var så lugn och så blott god emot henne, som hon hade föreställt sig, eller var det derföre att han längtade att få säga henne något af sina tankar om lyckan, sådan han uppfattade den? Hon visste att hans ansigte ofta uttryckte detta slags rörelse, när det ämne, som låg hans hjerta närmast, vidrördes, och:hans ögon — icke hans läppar — buro vittne om hans djupaste känslor. Det kunde vara både den ena och den andra af dessa orsaker. Hon visste ej hvilkendera, och nu var deras färd slut och hon kunde ej tränga inpå honom med någon vidare fråga. Medan hon knäböjde i kyrkan vid hans sida, tänkte hon på huru lätt det skulle vara att blifva god, om hon någonsin blefve hans hustru; hur hvarje pligt skulle blifva ett nöje och lifvet en försmak af himlen — och för första gången deneka hon brinnande böner, att denaa välsignelse måtte blifva henne beskärd; men de liknade alltför mycket i sin anda Rachels bön när hon utropade: ?Gif mig barn eller jag dör!4 Det ligger något fruktansvärdt i sådana böner, och när de blifva hörda och handen griper hvad den så vildt Har eftersträfvat — då är det tid att darra! ; När de kommo ut ur kapellet, men pater Lifford ännu var qvur i sakristian, satte Gertrud sig på sin gamla favoritplats, grafsteden nära porten, och Adrien tog farväl af henne; ty postvagnen hade blifvit skickad dit för att möta honom. ?Då skall jag säga lady Clara, att ni skickar svar. Jag hoppas, att det blir för att säga attni skall somma, men i alla händelser skall jag återse ar innansjag far till Irland — det vill säga, om jag får göra nästa söndag som i dag?? Tennes vältaliga ögon besvarade just denna råga, när orgelnisten gick förbi dem. Han skyndade. förbi utan. att tala, fmen Adrien