Aftonbladet – 30 januari 1862, sida 3

Ert gamla hus må vara dystert vid första åsynen, men det talar mera till själen än Andley Park.? De gngo åter ned för trapporna och satte sig på terrassen, Vill ni sitta qvar på denna bänk, medan jag går och ser om mamma är färdig att mottaga er?? ; ?Nej, men jag vill gå upp och ned här tills ni kommer tillbaka.? Inom fem minuter återvände hon igen och förde honom in genom det lilla biblioteket till mrs Liffords rum. Det var länge sedan hennes mor hade sett en främling, och hennes kind. lifvades af en ovanlig rodnad och hennes röst var något sväfvande, då hon tilltalade honom på spanska, som för honom var lika väl bekant som hans modersmål. Hans sätt var mildt möt alle, men mot denna förtryckta och lidande varelse (och hvem kunde se henne och icke känna att hon så var?) var det mildheten och ömheten sjelf. Detta sätt, tonfallen i hans röst, uttrycket i hans ögon, verkad: outsägligt ljuft och välgörande på henne. Hon hade icke blifvit så tilltalad på många, långa år. Pater Lifford var mycket god, men han var sträf och fåordig. Gertrud hade på sednare tiden varit öm och uppmärksam. nen hennes liffulla väsende och häftiga natur gaf något uppskakande åt sjelfva hennås ömhet, under det hennes makes köld och hen: nes sons formlighet voro på olika sätt tryckande. Hon hade blifvit van vid något helt annorlunda isin barndom och tidiga ungdom. Det låg ett tonfall i Adriens röst, som påminde henne om Assunta, den syster hon förlorat.. Hon lyssnade till honom med ett nöje, för hvilket hon knappast kunde göra sig redo, och han vann med ens hennes hjerta. alntet under, tänkte-hon, att Gertrud hade