Aftonbladet – 30 januari 1862, sida 2

och dertill af en som kunde hatva gjor så mycket för alla de frågor, som låg honom mest om hjertat. När han såg på den sköna liffulla flickan, som syn tes så beredvillig att antaga alla hög sinnade ider och syftemål och att sym. patisera så varmt med alltstort, godt och ädelt. undrade han, om ej hon kunde blifva medlet att uppväcka sin far ur den slöa likgiltighet, hvari än försjunkit, och sporra honom ati börja ett nytt lif, och denna tanke hade föranledt honom att söka hennes närmare bekantskap och att försöka ingifva henne en sådan ärelystnad. Så småningom märkte han, eller rättare gissade, hur saken stod: att hon ej hade någon tro på sin fars tillgifvenhet och att, om också ej hennes lif varit uppfylld af bittra erfarenheter, det likväl fanns svidande ställen i hennes hjerta. De, som sjelfva hafva känt huru lidandet kan förvandlas — till sällhet; hade jag sånär sagt, och jag vill ej återtaga det — men i alla händelser till en välsignelse, hafva ett slags längtansfullt --begär att lära andra, och isynnerhet de unga, att förstå detta. Bitterhet är det värsta slags lidande, men kanske, när det rätta läkemedlet användes, det. som säkrast kan botas. Och genom några enkla, anspråkslösa ord, några exempel hemtade här -och der från det verkliga lifvet; meddelade han henne sitt eget recept på lycka; men då handtillblandade drycken, tillade han ofrivilligt en beståndsdel, som han ej haft för afsigt. Det var ett berusande tillägg och kunde omintetgöra hvad det vid första utseendet tycktes underbjelpa. Under det han väntade i salongen, på söndags morgonen . efter: hennes afresa, på postvagnen, som skulle föra -honom till Lifford Grange, tog -hån händglsevis. upp : sin