Aftonbladet – 30 januari 1862, sida 2

egen bok som låg på bordet och öppnade den på samma ställe, der hon i svaga blyertslinier hade ritat en nyckel, och han läste de italienska raderna derunder. Sannt sade han för sig sjelf, det är nyckeln till hvad som stundom tyckes oss en sädan gåta — vår styrka och vår svaghet!4 Då han körde genom den mörka allen till Lifford Grange och varsnade den dystra gamla lyggnaden vid slutet deraf, hvilken tillika med -den enformiga utsigten bakom bildade en så slående motsats till trakten omkrin Andley park, tänkte han på hvilken sällsynt blomma hade uppblomstrat på detta ödsliga ställe. Då v.gnen stannade, kom en betjent fram till dörren och visade honom vägen till kapellet, hvilket låg vid ändan af den flygel, som innehöll mrs Liffords rum. Det var mycket litet, men väl anordnadt, och ljusen voro tända på alla: ret. Gertrud knäböjde vid sidan af sin mors ländstol, hvilken, när hön hade krafter att lemna sin bädd, hörde missan på ett slags läktare på ena sidan om altaret. En enda blick kastade hon nedåt kapellet och såg med den rörelse, som en stör fröjd efter ett ögonblicks oro frambringar, Adrien knäböjande och försänkt i bön: Det ligger något mera rörande i en mans andakt än i en qvinnas; när den är allvarig, är den så sann, så ödmjuk och så djup. Det föreföll. henne som om ett himmelskt jus omstrålade detta ädla hufvud, nedböjdt brinnande tillbedjan. Ehuru hon såg på honom, visste hon att han ej skulle se på henne. Hans ande sväfvade högt öfver alla jordiska tankar, och hon var glad deråt. Hon hade med ens, då hon lärde känna honom, förstått hvad teologerna rena med ullkomlighet — visserligen ett relafivt uttyck, med nödvändigt för att beteckna det