Aftonbladet – 30 januari 1862, sida 1

någon jordisk sällhet. När han talade om framtiden och deras giftermål, skakade hön på hufvudet utan sorgsenhet, men under :n djup Nkålekel per att hon ej skulle upplefva den stund, då hon fick blifva hans hustru. Det låg något himmelskt i hennes ansigte; hon liknade ett at Francias eller Peruginos helgon, eller de föreställningar, som gamla krönikeskrifvare ingifva oss om den Heliga Elisabeth af Ungern. Kort före sin död kallade hon honom till sig och sade honom att det troligen var sista gången de fingo se hvarandra och att hon ville taga afsked af honom då. Hon uppmanade honom att göra allt det goda på jorden, som hon ville hafva gjort, och att dagligen öka den skatt de gemensamt bade börjat samla i himlen. Hon hade denna morgon begrundat histörien Om Martha och Maria, sade ho., och känt, som -om han ekulle säga att hoå lemnade honom att tjena allena; ?men du skall ej missunna mig, Adrien, tillade hon, den bättre del, som jag icke har valt af egen fri vilja, men som har blifvit utstakad för mig. Hon gaf honom många råd — ibland annat bad hon honom skrifva det vidlyftiga arbete, som han sedermera fullordat. Hon hade en broder, som hon ömt älskade och som hade förlorat sin tro. Hans omvändelse hade varit ämnet för hennes böner och förhoppningar och nu för hennes begäran till Adrien... Hon sade honom, att hon aldrig bedt om helsa eller någon timlig väl: signelse, utan om en sak allena och att hon till och med erbjudit sitt lif för att erhålla den: Det var att hän skulle föra ett fullkomligt lif på jorden och verka mycket för Guds och religionens sak. Jag vet ickeX, tillade hon, fom llewen her antegit mit.