Aftonbladet – 29 januari 1862, sida 1

till Lifford Grange dagen derpå. Detkunde ej vara rätt alt längre vara borta från sin mor, och om hon kunde åka omkring i lilla droskan på Andley Park, kunde hon också naturligtvis fara hem i en beqväm vagn. Hon var ej utan hopp, att lady Clara skulle bjuda henne, och hennes mor tillåta henne att återvända till det paradis hon stod ibe: grepp att lemna; men hon måste fara hem och se sin mor. Adrien hade sagt någon: ting dagen förut, hade gjort en tillfällig fråga, som fästat hennes sväfvande tanka på detta ämne; men det var en oändlig an strängning att gå utan att vara säker på ati komma tillbaka — säker på att återfinns honom der. För första gången tänkte hor på framtiden i förbindelse med honom — påminde sig att, ehuru han hade slägtinga och intressen i England och Irland, hans fädernesland likväl var Frankrike, och at lifvets skiftande händelser kanske aldrig mer skulle sammanföra dem. Var väl detta möj: ligt?4 frågade hon sig sjelf. Möjligt att lasta hela sin lycka på en båt, som händelse: vis flyter längs med vår på lifvets ström, och att sedan se den flyta bort i en annan riktning, utan att hafva makt att hindra det eller rättighet att klaga? Att sjelfvilligt lemna honom, föreföll henne som alt underteckna sin egen dödsdom. Men ville jag ej gerna dö, om han ansåge det rätt! utropade hon inom sig — smålog åt sitt eget svärmeri och suckade sedan; ty hennes sam: vete uppreste sig emot hennes hjertas straff. bara afguderi. I detta ögonblick öppnades dörren och Maurice Redmond inträdde. Han studsade, när han fick se henne, men hemtade sig hastigt och gick fram till henne samt emot togs på det hjertligaste. Hon var myckei glad att se honom, och de tillbringade er