Aftonbladet – 28 januari 1862, sida 2

Jen Windhamska processen i England. Bland den mängd rättegångar, som förts ch föras i England, hatva väl få väckt ett ådant uppseende som en, hvilken för närarande der pågår, dels till följd af-de deri ippträdande personernas samhällsställning ch målets beskaffenhet, dels ock af de ofåntiga kostnader, som med detsammas fullfölande äro förbundna och den mängd vittnen om blifvit och fortfarande blifva afhörda: En Ma ännu ej tjugotvåårig man, mr William Frederick Windham, sonson till en riceamiral Windham, som tjenat under Nelon och Hood, ärfde år 1854 efter sin far n förmögenhet, hvilken i årlig ränta gaf len nätta summan af 270,000 rdr. Denna örmögenhet tyckes han dock ej haft rätt örstånd attsköta. Redaniskolan visade han sig temligen bångstyrig och gjorde, såsom let nog händer flera pojkar än könom, sina järare åtskillig förtret. Men om han icke var bland de bästa i skolan, var han emeljertlid icke heller bland de sämsta. Sedan hån växt upp och ärft den stora förmögenheten efter sin far, utvecklade sig hans böjelse för exentricitet mycket hastigt, och många vöro de upptåg, hvaärmed han väckte -tadgadt folks förargelse. Af dessa dårskaper hafva en mängd blifvit under rättegånoen framdragna; läsåren skall straxt inse af hvad skäl. Sälunda berättades han ha brukat än härma kattors jamande, än skälla som ex hund, ha varit ohöflig mot damer och ätit så otroliga qvantiteter plumpudding, alt till och med en engelsman deraf måste finna sig skandaliserad. En gång, berättas des det, häde han i vredesmod ryckt vd get af en italienare. En sak som djupt sårat åtskilliga vittnens känsla för det passande var att han, klädd som lokomotivförare, brukat föra lokomotiver långa stycken på. jernbanorna. En ung engelsk lord, hvilken äfven som vittne uppträdde i målet, förklarade dock att intet ondt låg i en sådan böjelse: sjelf hade han många gånger fört 10komotiver, ehuru han aldrig fått föra annat än godståg. Lokomotivföringen vore enligt hans åsigt ett mycket intellekwelt nöje. Kronan på sina extravaganser satte dock mr Windham, när han för någon tid sedan gifte sig med en ung dam, miss Agnes WilIoughvy;äfven kallad Rogers; hvilken, såsom hennesdubblä namna antyder, ej hade en så alldeles obefläckad karskter som det höfdes ctt frantimmer, hvilket sonsonen till en viceamiral utvalde till ledsagarinna gerom lifvet. Hennes mer än tvetydiga rykte var unga Windham bekant redan före giftermålet,. och. detta talar ingalunda för hans dugligbet i det praktiska lifvet; i fall nems sigen valet af hustru kan räknas till de fall der praktiska egenskaper erfordras. Hvad söm dock med visshet kan anses opraktiskt äfven för en så rik man-var att han i bröllopspresent gaf sin hustra ett smycke värdt 216,000 rdr och i äktenskapskontraktet inryckte en punkt som tillförsäkrade henne en ränta af 27,000 rdr om året. Emellertid hade mr Windham, och har ännu, tvenne mycket förnäma onklar, af hvilka den ene, generalmajor Windham, högeligen utmärkte sig på Krim under kriget mot Ryssland. Den andre, icke mindre förnäm, är den ädle markisen af Bristol. Dessa båda hade länge med grämelse hört hisworier om mr Windhams galenskaper och åsett huru han handhafde sin vackra förmögenhet. De tyckte att detta var så mycket förargligare som det egentligen blott var han som stod emellan dem och sagde förmögenhet; och att då se denne tok göra ända på så stora summor, det var för galet; tyckte de, och ställde derföre om, i enlighet med denna sin åsigt af saken, att hos vederbörande auktoritet inlades en-begäran att mr Windham måtte förklaras vansinnig och inspärras på ett dårhus. Detta steg väckte dock ej så ringa misstankar hos allmänheten, ty de båda onklarne voro, i fall denna begäran blefve bifalleny de gom i sin egenskap af närmaste slägtingår skulle administrera mr Windhams förmögenhet — ett uppdrag som i fråga om en så stor rikedom ej saknar sina mycket ljusa sidor för dem hvilka älska penningar — och det kunna äfven generaler och markiser göra. För att nu till komplett evidens bevisa huru lämpligt dårhuset var för mr Windham såsom -botgöringsort, der han kunde ångra begångna synder, framkallades en hel här