Aftonbladet – 28 januari 1862, sida 2

och sorgen — och aldrig i vägen för han lycka. Men detta kunde aldrig, aldrig bl hans lycka, och jag vill stå emellan honon och henne, så visst mig Gud hjelpe! Hor skall icke krossa hans hjerta. O, dess: förblindande tårar!4 utropade hon. Hurt de bränna mina ögon!4 — En oförklarlig ångest afpressade henne dessu utrop, och hon gick hastigt upp och ned i rummet, vridande sina händer; men när hon gick ned igen, var hon glädtigare än vanligt ock uppmuntrade honom till och med att tala om f.amtida planer och anordningar. När Maurice var under inflytandet af hen nes sällskap, trodde han allt hvad han ön skade öfvertyga sig sjelf om. Det låg något så ömt och grannlaga i hennes sätt, bon var honom så oumbärlig i flera hänseenden; han var så van vid den atmosfer af sympati och tillgifvenhet, hvarmed hon omgifvit honom, att det skulle hafva varit svårt att gifva, hvad han kände för henne något annat namn än kärlek, eller att så benämna de stormande och smärtsamma rörelser, som han erfor i Gertruds närhet. Han skulle visserligen hafva varit mycket olycklig denna dag, om Mary hade vägrat att blifva hans hustru. Han var nöjd med detta medvetande: och besvärade sig ej med att eftertänka, hvilka -hans känslor skulle hafva varit, om i samma ögonblick som hon gifvit honom sitt ja, han plötsligen fått höra att Gertrud skulle gifta sig eller att han aldrig skulle få :se henne mera. Han RER sig inga sådana brydsamma och pröfvande frågor, hvarken då eller dagen derpå under vägen till -Andley Park; men upprepade endast inom sig, liksom för att tysta någ besvärliga misstankar mot sig sjelf, den försäkran, att han älskade Mary trofast och innefligt, och att han af henne väntade hela sin framtids lycka — att hon, i sorg eller glädje, i helsa eller sjukdom, skulle blifva för honom en sköld, en tröstarinna, en vän och ett stöd — att de hade börjat lifvet tillsammans och äfven skulle genomvandra