Aftonbladet – 28 januari 1862, sida 2

blott var så att lugnare eftertanke hade visat honom den otänkbara möjligheten af ett annat handlingssätt, men hvad han icke uppgaf var den passion, som han ännu alltjemt närde i sitt hjertas hemligaste gömma. Mary tyckte att han såg sjuk ut, och hoppades att landtluften skulle göra honom godt. Han hade arbetat träget i London och samlat litet penningar. Han smålog i det han berättade henne detta, och frågade henne om hon kunde börja att sätta bo med så ringa tillgångar, som de ännu kunde råda öfver. Hon gaf ett undvikande svar och såg på honom med ömt, oroligt allvar. Det var synbarligen något som oroade henne i hans utseende. Hvarföre ser du så ömt forskande på mig, Mary? Försöker du att läsa någoning i mina ögon?4 y n suck undföll henne ofrivilligt, men hon qväfde den genast och skakade på hufvudet. Således, Mary, går du in derpå. Skola vi gifta oss nästa vår? on svarade ej och tycktes kämpa med sig sjelf. Ar du rädd att göra mig alltför lycklig oenom ett sådant löfte?4 sade han och, lindande sin arm om hennes lif, försökte han att se henne i ögonen. Alltför lycklig! upprepade hon långamt; nej, min enda önskan är att göra lig lycklig.4 Då samtycker du att bli min hustru? Hon blef så blek, som de hvita rosorna öfrer den lilla verandan, der de suto, men samtyckte dock mildt till hans förslag, och nom några ögonblick lemnade hon honom och gick upp på sitt eget rum; Der knäföll hon invid sängen och brast i! årar. Inom få minuter steg hon likväl åter ipp och baddade sina ögon med kallt vaten. Hans ögon få ej gjuta tårar?, sade on för sig sjeli. ?De få ej brännas af heta: Iroppar som dessa. O; min Gud! låt hoom icke gråta; låt mig stå mellan honom