I TIL IMALNLaR, Sa BRdll jag UPpplatlsad dl: oo CI mig anledning till den öfvertygelsen, att hon beslutat till mig i enrum lemna nålen, för att omelelbart derefter passa tillfälle till styrkande af nannens angifvelse mot min familj, genom en straxt å mig företagen visitation, eller också att örmå mig imlägga nålen hos Wiström, för hans 1 sfverbevisande och makarne Lindqvists friande, a -n proposition, som hon också var nog oblyg att e till mig framställa. Vare härmed huru som helst, Ya vå sammanstämmande vittnen, litteratören Minsf rich och guldarbetaren Engman, hafva vid den at p isitation, Kvartill jag föranleddes, sedan hustru Lindqvist i enrum för mig uppvisat nålen, funait densamma i sidan och under ärmen af hennes åhäfda kofta. Dertill kommer att, då det förstaämnda vittnet sökte bemäktiga sig en mindre varnbok, emedan jag Uppant a då hustru Lind1vist ville lemna mig nålen, hon fästat densamna i ett derur lösslitet blad, förekom hon detta senom att undanskaffa boken, ehuru tvenne lösa blad återfunnos på golfvet, och i det ena bland ; Ålem af vittnena förmärktes två hål med lika afv f stånd från hyarandra som mellan nålens skänklar. le Vidare hafva vittnena Engman och skomakarepf onkan Jonsson upplyst att-hustru Lindqvist da d sarne före visitationen burit en nål af alldeles jamma utseende som den hos henne anhållna. ed särskildt har Engman sett henne begagna den ati en svart mantilj, och vid den i makarne h Lindqvists bostad företagna polisundersökning . foassade nålen fullkomligt i plaggets synliga hål, .å Nvarföre det också väckt min förvåning att mand iljen icke togs i förvar och, liksom koftan, till a rådbusrätten öfverlemnades: Mot denna fullständiga bevisning af tvenne vittnen, bekräftad af omständigheterna, har hustru Lindqvist sökt förebringa ett slags motbevisning, samt i konseqvens med makarne Lindqvists plan mot min familj påstått att jag före visitationen satt nålen i hennes kofta. Låtom oss då taga detta gillerverk i betraktande och se, hvad kraft det kan hafva. Hustru Tornberg uppger att hon vid mitt och hustru Lindqvists uppg ende i den sednares bostad befunnit sig i förstugan derutanför, dit hon begifvit sig i något ärende. Eget nog påstår hon sig sedermera hafva stannat derstädes ända till dess jag bortgick. Men då samtalet med hustru Lindqvist jemte visitationen bevisligen upptog mer än en timmas tid, måtte hennes ärende varit af en ganska besynnerlig art. Icke desto mindre förmäler hon att jag efter en kort stunds innevaro häftigt öppnat dörren och ropat: finns här några vittnen? Redan dessa ord innebära sin egen vederläggning; ty huru skulle jag väl, sedan jag upptäckt att nålen fanns hos hustru Lindqvist, varit så enfaldig att genom ett häftigt utrop gifva tillkänna min afsigt att anställa en visitation, då det faller af sig RR att en sådan häftighet å min sida ovilkorligen måst utgöra en varning för hustru Lindqvist? Ännu mer påtagligen osann blir denna berättelse, när man jemför densamma med Mindichs och Engmans vittnesmål, hvilka -utvisa att jag gått två trappor ned till portgången åt gatan, der de befunno sig, och anmodat dem att följa med upp; likasom deras vittnesmål i öfrigt vederlägga hustru Tornbergs uppgift om sjelfya visitationen, då dessa vittnen icke vid deras uppgående ens sett henne i förstägan, och dörren till köket, enligt deras intygande, tvärt emot hennes yttrande varit stängd. Icke desto mindre har hustru Tornberg gått ända derhän att påstå det hon sett i hvilken del af koftan nålen vid visitationen sutit; en märkvärdig skarpsynthet, som jag förut i mina slutpåståenden påpekat och hvilken, med vanlig skarpsynthet hos domaren, bordt ställa hennes vittnesmål i sådan dager, att det aldrig skulle kunnat läggas till grund för hustru Lindqvists frikännande: Hvad som vidare i utslaget åberopas tiil den sistnämndas fördel är öfverkonstapeln Akerdahls och konstapeln Ridmans vittnesmål om att jag på Ladugårdslandets polisvaktkontor skulle hafva yttrat, som de ville minnas, att nålen bhfvit anträffad bakpå ryggen i koftan. Jag upprepar här hvad jag i mitt slutpåstående anfört, hurusom det väl kan vara möjligt att jag yttrat det nålen sutit bakåt ryggen, ettyttraude lätt förklartigt derigenom att koftan, som, enligt hvad vittnena intygat, var af tunnt Rid och SR knigea vid tillfället varit något tillbakakastad. Man inser lätt, huru en förvexling af orden bakåt och bakpå här kunnat ifrågakomma, så mycket mera, antaglig, som Åkerdahl och Ridman icke kunnat bestämdt förklara att jag användt det sednare uttrycket; ehuru de uppgifvit att jag under mitt yttrande pekat åt ryggsidan. Förre konstapeln Lindroths vittesmål om samma sak anser jag icke böra förtjena något afseende, då jag redan förut på grund af hans stridiga uppgifter påyrkat hans jäfvande, hvartill finnes så mycket större skäl, som f. inspektoren Berglund den 21 Nov. intygat att Lindroth uttryckt sin öfvertygelse om min oskuld, men icke desto mindre SE dagar sednare till vittnet yttrat, att han skulle ställa saken på andra fötter. I dylik ning hade han äfven yttrat sig till samma dag athörda vittnet traktören Duner. Skulle det oaktadt mot förmodan hans vittnesmål i denna del kunna anses gällande, kommer jag dock till den slutsatsen, att, hustru Tornbergs besynnerliga utsago samt Åkerdahls, Ridmans och Lindroths vittnesmål om mina yttranden icke i någon mån upphäfva det fullständiga bevis, som härflyter från Minnichs och Engmans sammanstämmande uppgifter. Jag har derföre, vid betraktandet deraf att hustru Tornbergs af alla omständigheter motsagda utsago står i strid med Miännichs och Engmans deremot af omständigheterna bekräftade vittnesmål, samt att Åkerdahls, Ridmans och Lindroths endast beröra lösa yttranden, förgäfves sökt någon grund för den friande egenskap domstolen i utslaget tillerkänt dem. Så mycket bjertare faller detta förhållande i ögonen, då man af protokollerna ser att hustru Lindqvist, tvärtemot tvenne vittnens påstående förnekat sig ens hafva innehaft någon så beskaffad nål, som den Engman och skomakareenkan Jonsson sett henne dagarne före nålens anträffande bära i sina kläder. Utom allt hvad jag nu anfört till bevis på hustru Lindqvists brottslighet tillkommer den ihögsta grad graverande omständigheten, att vittnen intygat och hon sjelf erkänt det hon haft förtrolig bekantskap, ja dagligt umgänge med straffade personer, såsom Jerngren och hustru Äman eller Pettersson, samt att hon med dem före stölden hos fru Steuch haft hemliga samtal, såsom af ogifta qvinnspersonen Öhman bevittnats; och derjemte två å tre timmar före stöldens begående hos smeden Raab lånat en dyrk af sådan konstruktion att den fullkomligt passar till det i fru Steuchs bostad uppdyrkade låset. I detta fall hänvisar jag till Raabs, Qvalandets, Petterssong och Hellbergs vittnesmål af den 10 Oktober, hvilka tre sistnämndes bestyrkande kraft!11 rådhusrätten också godkänt, ehuru den, i stället i se för att anse detta såsom en för hustru Lindqvist ; S öl I arr and OA Rr örsvårande omständighet, förklarat detta ingenRe enär det ej vore bevisadt att samma lyrk verkligen begagnats vid stöldens föröfvande, tt sätt att tillvägagå, som strider mot i lag an aget bruk att till förekommen bevisning sumex nera de bindande omständigheterna. fän Härmed tror iaog mig hafva gjort klart att hu-! a