verse saker, blifvit knuffad af sin måg, yrkade ansvar å den tilltalade. Rätten fann ingen an ledning emellertid förekomma, som kunde be rättiga Lundins qvarhållande i häkte, hvarföre han försattes på fri fot, och öfverlemnades å! svärfadern att vidare utföra den talan, hvartill han kunde finna befogenhet. Norstedtska målet. ( Slut fr. lördagsbl.) Beträffande vidare konstapeln Wisröm. så ha rådhusrätten icke allenast frikänt honom från lit ansvar, utan till och med dömt mig att gifva honom ersättning. För att komma till detta re-ultat, har domstolen funnit för godt att underkänna enkan Johanna Maria Carlssons vittnesnål, under förebärande att hon vittnat af hat ;ch bitterhet, hvilket hon äfven sjelf enligt utlaget skulle hafva medgifvit. Detta sista påtående strider alldeles mot sanningen, hvilket synes af enkan Carlssons egna yttranden inför lomstolen den 14 November, det första lydande -ålunda: att Wiström bedt henne återtaga sitt vittnesmål, hvarvid hon svarat, att sådant vore möjligt, emedar hon vittnat sannt, och det ndra: att hon väl blifvit mycket förbittrad öfser Wiströms förfarande mot henne, men attsålant icke inverkat på vittnesmålet, och att hon numera: helt och hållet förgätit Wiströms berörde prde Af detta medgifvarnde ser man väl, att hon en tid före vittnesmålets SR RR lå hon afiWiström ålades att flytta från hans bostad, fällt några om uppbrusning och hastig vrede vittnande ord, ock detta är det hvad öfverkontapeln Hallsenius, arbetskarlen Pettersson och mstru Sundqvist omvittnat, men icke vidare. Detta medgifvande synes domstolen, märkvärligt nog, hafva så uppfattat, som om hon vid vittnesmålets afläggande och derefter under hela len långa ransakningen skulle hyst en förbittrad innesstämning mot Wiström, och således förlandat en fortfarande hämndekänsla med en jäctigt öfvergående vrede. Om denna farliga srundsats konseqvent tillämpades, skulle ett vittne alltid kunna jäfvas af den orsak, att detsamma vid något tillfälle varit förargadt på en f parterna i målet. Att förebärandet om enkan Carlssons hat och vpitterhet mot Wiström dessutom fullkomligt velerläggas af åtskilliga vittnen har jag redan i nitt slutpåstående visat, och måste förvånas öfver att domstolen ej dervid fästat minsta afsende. Dessa vittnen äro konstapeln Ahlfeldt och pgifta qvinspersanen Öhman, af hvilka den förstvämnde i sitt vittnesmål den 14 November yttat: att han hört Wiström och enkan Carlsson amtala, hvarvid den sednare utlåtit sig så: att det vore synd om Wiström, men att hennes rittnesmål i alla fall blott utgjorde half bevisRR hvarjemte hon tillagt : när det blir slut vå det här, skola vi flytta åt landet; du skall 10g blifva belönad.4 Enligt samma vittnesmål skulle enkan Carlsson.vid ett annat tillfällei sin postad hafva bjudit Åhlfeldt och Wiström på sexa, hvarvid hon under tårard upprepat pfvannämnde yttranden samt äfven omfamnat Wiström. Detta bekräftades till alla delar af pgifta Öhman, som samma dag hördes. Sådant itvisar helt tydligt motsatsen af den sinnesstämving man velat lägga till grund för hennes jar ande, något som jag äfven förut i mina slutvpäståståenden, till hvilka jag för öfrigt hänsisar, klart och fullständigt ådagalagt och vill 1 blott tillägga, att det synes som domstolen commit till dess åsigter om enkan Carlssons jäfiktighet först i elfte timman, alldenstund den ifslagit Wiströms-förut gjorda yrkande om hen1e8 förvisande till sin själasörjare; ty om domstolen då funnit hennes vittnesmål tvifvelaktigt :Her härflytande af hat och bitterhet, hade let väl ålegat densamma att till sanningens ut;edande, för hvilken, i ett mål af sådan beskafenhet som detta, allt bör göras bifalla detta zrkande, mot hvilket hon sjelf icke heller gjort ågon invändning, och som äfven blifvit af mig nedgifvet. Jag tror mig nu tydligt hafva bevisat, att lomstolen utan fog förfarit, då den förklarade enkan Carlsson som återgångsvittne, och får lerföre anhålla att kongl. hofrätten med på dessa örhållanden fästadt afseende måtte tillerkänna letsamma full giltighet, finnande mig derföre öranlåten att vidhålla mina inför rådhusrätten not Wiström gjorda påståenden, helst Carlssons vittnesmål på det bestämdaste bekräftas af uskonstapeln Anderssons intygande att hon, den 31 sistlidne Augusti, då jag jemte nyssnämnde tonstapel ifrån fru Steuch lånade det stulna armbandet, som enkan Carlsson sett i Wiströms ego öre visitationen hos undertecknad, noga beskref letsamma, innan det henne förevisades. Åkaren (sakssons vittnesmål i samma riktning styrker ifven sanningen af enkan Carlssons uppgifter. Förre konstapeln Lindroth förmälde äfven att han vid de af Isaksson omvittnade tillfällen varit i hans sällskap och iakttagit detsamma som lenne berättat, tilläggande derjemte att Shan icke hade sig något vidare i saken bekant. Dessa vittnesmål återfinnas i protokollet för den 19 September. Wiström har visserligen till sitt rentvående sedermera åberopat äfven nämnde Lindroth, varvid denne ine en historia, stridande not hans förr afgifna berättelse och som motäges af de öfriga vitnesmålen i samma sak. Detta bevisar bäst hvilken trovärdighet Lindoth kan tillerkännas, sedan han uppträdde på vindqvists och Wiströms sida, hvadan jag för nin del, på på grund af 17 kap. 26 5 rätteångsbalken, bestrider att något afseende fästes å hans pen såväl i denna som andra detta nål rörande omständigheter. I afseende å öfriga mot Wikström bindande örhållanden, får jag åberopa hvad jag islutpåtåendet nämnt, hvarutur Jag ordagrant citerar öljande, under yrkande att kongl. hofrätten nåtte upphäfva rådhusrättens beslut om smeen Raabs jäfvande, öfverlemnande jag, för att j upptaga tiden med jemförande ut rag ur propkollet, till hofrättens bedömande huruvida för etta beslut rågot fullgiltigt skäl finnes : Till detta för Wiström graverande vittnesnål kommer derjemte den omständigheten att an för så väl enkan Carlsson: som guldarbetaen Engman och smeden Raab försäkrat, att han ore så viss på det Jerngren ej begått stölden, tt han derpå kunde våga sitt hufvud, emedan n qvinna föröfvat densamma. Tager man vidare i betraktande: 1:0o att Wiström stått i samma intima förhålinde till Jerngren som Lindqvist och alltid vat den sistnämndes värdige stallbroder samt illskapat med honom vid ett par af de tillfäln, då han före visitationen uppvisade guldet, ch 2:0 gemensamt med Lindqvist verkställt visitionen hos mig, angifvit min hustru och biragit till Jerngrens efterspanande ), samt 3:0 framskaffat det Bergenholtzska armbandet ir att dermed förvilla enkan Carlsson och mina trovärdigheten af hennes uppgifter, äfvenm för öfrigt gjort allt hvad han kunnat i akt :h mening att till sin yrkesbroder Lindqvists rdel vränga hvarje från min sida under rankningen tillkommen sanningsenlig uppgift .elr förebringad bevisning rörande Lindqvists ottslighet, samt derjerffte instämt i dennes påienden, att jag och min hustru skulle vara för IA atvaffa da tilltala dar 65 ROPOITPER TT FERM PY SAGAN SUN ASL RADAAA ee