Aftonbladet – 27 januari 1862, sida 3

röst lät inbilskt. Hans lugn var retsamt, det sätt, hvarpå han lade sina ben i kors och strök sin fot, upprörande, och den affekterade tydligheten af hans uttal kunde bringa en till förtviflon. Han förenade i sin person fäfängans både aktiva och passiva sätt. Kort efter februarirevolutionen förklarade mr de Lamartine att en fransmans rätta sysselsättning var betraktandet af hans egen storhet, och på samma gång beskref en engelsk journalist England såsom tronande i oåtkomligt majestät. Nu tycktes sir William Marlow i sin person förena båda dessa utmärkande drag hos de båda så olika nationerna. Från höjden af sin oåtkomliga sjelf belåtentenhet tycktes han beständigt betrakta sina egna fullkomligheter. Att han hade egenskaper, godt hufvud och stor lättet att uttrycka sig, kan ej förnekas. Lady Clara tyckte om honom, och kanske hade hon rätt. Det är visserligen ej rätt att afsky inbilskhet så mycket som -menniskor i allmänhet göra. Det är bättre att vara egenkär än att vara lastfull och grym, men en påfågels trippande och en sparfs näsvishet äro ofta mera. retsamma än roflystnaden hos en gam eller hök; det tär icke lätt att vara rättvisa, när vi blifva förargade, och sådana menniskor som sir William 2ro en vandrande förargelse, som vår egen sjelfkärlek, om också tillbörligen tyglad, endast med svårighet kan fördiaga. Mr Egerton blef synbarligen öfverraskad af Gertruds skönhet; sir William blef aldrig öfverraskad af någonting. För några minuter underhöll lady Clara ett lifligt samtal med de nykomna, hvari lady Rosiyn och Gertrud då och då deltogo; sedan uttrö:tad af detta slags mattighet som är egen för dem hvilka göra sällskapslifvet till sin uteslutande sysselsättning, sade hon, att hon