Aftonbladet – 27 januari 1862, sida 1

STOCKHOLM den 27 Jan. -Den svenska hemslöjden. L Man torde i allmäniet icke nog uppskatta vigten af den hemmens stilla flit, ur hvilken större delen af vårt folk hemtar sina vigtigaste förnödenheter, och hvilken bland alla de näringar som hafva till föremål råämnens förädling, lemnar den till volym och värde största myckenhet aft varor. I ett land, såsom BSverge, der vintern och de mörka afinarne under halfva delen af året hindra allt hufvudsakligt arbete ien näringsgren, åt hvilken inemot trefjerdedelar af bef folkningen egna sig, och der således en högst betydlig del af denna befolkning har mycken tid öfrig för andra sysselsättningar, i ett sådant land borde husfliten hafva uppnått den högsta utveckling; den skulle der känna på ett utmärkt sätt befordrå allmogens välstånd och särskildt förbättra deras vilkor, som icke haiva egen jord; och man borde deruti fina ett af de verksammaste medel till befrämjande af den arbetande klassens lyftning och moralitet. Men husfliten intager ingalunda en så hög och betydelsefull plats inom det svenska näringslifvet, och det gifves knappt någon del af detta, åt hvilket man egnat så ringa vård och uppmärksamhet. Den för landets väl så varmt nitälskande Gustaf I rotfästade i Sverges lagstiftning den ud att landsbygdens befolkning icke orde befatta sig med de näringar, som ansågos egentligen tillhöra städerna, hvarvid han förbisåg fordringarne af det nordliga klimatet, som under den långa vintern lemnar jordbrukaren så ringa eller så föga produktiv sysselsättning. Denna af efterföljande regeringar länge troget vidhållna grundsats har, utom på vissa orter, der särskilda gynnande omständigheter förefunnite, förhindrat husflitens utveckling till folknäring eller industri, hvilken icke kan uppkomma under hämmad afsättning, och her, i följd af de knappa vilkor hvaruuder svenska allmogen lefver och på det hon må till någon del för sig sjelf. kupna använda den eljest lediga och värdelösa tiden, tvingat denna allmoge att, såsom i nåturtillståndet, med oförfaren hand och ofullkomliga redskap, sjelf åt sig tillverka alla möjliga nödvändighetsvaror.tz ; Sedan 1739 har man i Sverge med vexlande ihärdighet, men på det hela medicke ringa ifver bemödat sig att uppmuntra fabrikstillverkningen. Statsmakterna hafva, såsom om landets väl varit deraf beroende, bemödat sig att genom privilegier, premier och utmärkelser, genom lånebiträden, afsätt d ngens underlättande, förbud och skyddstullar, uppmuntra fabrikers anläggande och utveckling; men hemslöjden har i det närmaste blifvit lemnad åt sig sjelf, alt söka, cå odt den förmått, bestå kampen med ej blott on inhemska, utan äfven den utländska fabrikationen. Ja, författningar hafva blifvit utfärdade, som förklarat sig öppet emot husslöjden, såsom t. ex. kommerskollegii kungörelse af den 17 December 1748, Sangående förekommande af de missbruk, som under namn af husväfnad; till de i städerna inrättade väfverifabrikers och verkstäders förfång, sig i riket börjat inrita4, i hvilken kungörelse dylik hemslöjd förklaras vara ett äkladdande som strider emot all god ordning; samt landtmannen -törständigas att endast tillverka sådant som han för eget behof och nyttjande af nöden hafver.4 En af våra mest naturliga hemslöjder, linspånaden och linneväfnaden, har äfven blifvit betydligen inskränkt och på flera orter förqväfd genom den tullfrihet, hvarmed, i sednare tider, införseln af bomull blifvit gynnad, under det att hög tull blifvit lagd på bomullsväfnader. Hemslöjden är likväl gammal i vårt land. Man kan hos Olaus Magnus läsa en intressant skildring af densamma i medeltiden. Denne författare säger, att de svenska qvinnornas arbeten öfverträffade Italiens den tiden berömda fabrikater. Allmogen uti Kinds och Marks härader i Westergötland dref redan i medeltiden gårdfarihandel med svarfvade kärl, askar, smiden samt linneoch ylleväfnader, och Helsingarne hade af gammalt rätt att fara med sina varor mellan köpstäderna i riket, hvarvid de, såsom ännu, förewädesvis besökte Distings marknad i Upsala. Ursprungliga anledningen dertill att gårdfarihandel tilläts vissa härader i Westergötland var den, att jordbruket i dessa orter icke lemnade tillräcklig afkastning för invånarnes uppehälle och skatternas utgörande; och den gifna tillåtelsen skall från början endast afsett beredandet af tillfälle för dessa orters invånare att afsätta produkterna af provinsens hufvudsakligaste binäring, väfnader. När i Gustaf den Stores tid en del Westgöte-städer klagade öfver den handel traktens allmoge dref, svarade denna, häröfver hörd, att sådan härrörde af deras hemmans dåliga beskaffenhet, hvarpå, till underlättande af böndernas varuafsättning eller, såsom det synes, hufvudsakligast, för att förbyta den efter ftidens tänkesätt obehöriga landthandeln i en laglig stadsmannanäring, allmogen ålades att bygga en stad — i de den 25 Maj 1622 utfärdade privilegierna: benämnd ,Boerååst 1); och i 1) Uti en gammal (numera sällsynt) beskrifning af Nils Sr livedsson. Dal öfver Boerosia, urbs er Regna Septemtrionis, mercatura nobifis. tr. i Stockholm 1719, läses följande berättelse öfver stadens tillkomst. Då Gustaf II Adolf (år 1619?) var i Göteborg framburos till honom, klagqmål öfver det landsköp bönderne i Kinds, As, Mark, Widunda, Gäsene och Bollebygds härader föröfvade till städernes förfång, hvarpå konungen skall hafva befallt, att de förnämsta bönder af samma häirader skuile kallas till honom. Då de framSteve AN RNE ATI Ann FrnntR och