Aftonbladet – 25 januari 1862, sida 2

STOCKHOLM den 25 Jan. Den i gårdagens blad meddelade märkiga telegrafunderrättelsen om Napoleons officielt uttalade önskan att låta sina trupper utrymma Rom jemte hans dertill fogade uppmaning, att påfliga regeringen måtte vidtaga de åtgärder som härigenom bli nödvändiga, är en nyhet, hvilken, om den, som man bör hoppas, bekräftar sig, måste väcka den lifligaste tillfredsställelse hos alla vänner af frihet och civilisation. Ehuru denna underrättelse, i likhet med alla dem hvilka röra beslut, utgångna från Tuilerierna, synes komma något oförväntad, sedan man nu en tid ordat om bibehållandet af det romerska status quo för en längre tid samt om det goda förstånd som ånyo skulle ha inträdt emellan Vatikanen och kejsaren, så hafva likväl vissa tecken på den sednaste tiden redan låtit ana, attfrågans lösning vore nära för handen. Så berättar t. ex. Independances vanligen väl underrättade pariserkorrespondent den 17 dennes, att en snar lösning af den romerska frågan ansågs stå för dörren, och att kejsaren, uttröttad af de otaliga obehag franska garnisonen i Rom fått erfara, samt uppbragt öfver franska ÖRA SER bittra och dumdristiga utfall, omsider bestämt sig för ett afgörande beslut. Ännu mera betecknande är baron Rieasolis anförande i den italienska senaten, der han den 15 i denna månad uttryckt sig i följande ordalag: Hvad Rom angår, så är det en fråga som redan i principen är afgjord, och som ej har behof afnågon ytterligare bekräftelse. Det är en fråga, som vår tids civilisation sjelf har afgjort. Italienska nationen skall i Rom finna kronan för sitt oberoende och sin enhet, och romerska frågan är i följd häraf ganska nära sin lösning. Det är en seger, som förnuftet och samvetet måste vinna, och om man ej på förhand kan bestämma dag och timma, så är det icke mindre sannt, att denna fråga för hvarje dag, hvarje timma, hvarje minut mognar, går framåt och närmar sig sin lösning, och i sjelfva det ögonblick jag yttrar detta tager hon obestridligen ett stort steg framåt. ?Den af grefve Cavour uttalade stora filosofiska och religiösa grundsats kan ej sakna tilläpmning, och här är icke fråga om de mer eller mindre betydande eftergifter, som måste göras åt en institution, utan det är tvärtom fråga om sjelfva den institution, som står i strid med framåtskridandet och civilisationen. Principen af kyrkans frihet i skötet af statens frihet har gjort ett omätligt stegs framåt, och om vår höge bundsförvandt icke ansett sig. kunna antaga det förslag till lösning, som vi framlagt, så är icke destomindre tillämpningen af denna princip lika sann och obestridlig, äfvensom det är obestridligt att denna tillämpning ligger i sakens natur. ?Regeringen skall, utan att afvika från öfvertygelsens och förnuftets väg, fullborda rerkliggörandet af denna stora grundsats, och det är ingen tvifvel om, att Frankrikes och Italiens röst icke snart skall erhålla det nödvändiga och efterlängtade resultatet. Romerska frågan, M. H. — jag säger det ännu en gång — skall innan kort erhålla sin lösing. Att sådana ord, uttalade af den ädle statsnan, som visat sig vara Cavours fullt värlige efterträdare, innebära en visshet om Frankrikes medverkan, synes man kunna ned temlig säkerhet antaga, och detkejseriga beslut; som ifrågavarande telegram neddelar, kan sålunda betraktas såsom böran till slutet af det stora verldsdrama, som mu uppföres på den ej längre blott af glänande minnen, utan ock af de skönaste föroppningar omstrålade halfö, som var vagsan för den europeiska civilisationen. Följlerna af beslutet äro oberäkneliga, och komna att sträcka sig långt in i kommande tilehvarf. Den närmaste af dessa följder är :mellertid lätt insedd, den nemligen att len minnesvärda stad, hvarifrån fordom ett olk af konungar beherrskade verlden, uppör att vara en typ för det sämsta af alla älden, prestväldet, och i stället blifver ett esidens för den konung, hvars krona ären känk af ett pånyttfödt folk, en hufvudstad ör ett rike, som då kommer att utgöra ett ammanhängande helt, ifrån Siciliens kuster) nda till gränsen af den fordna republik vars besittningar nationen då ej länge läer dröja att med samlad hand återbörda. l Det -konstitutionella partiet i) Preussen ar länge yrkat att konungen skulle göra wa Af iv malt att uninärnna. mna ade