Aftonbladet – 25 januari 1862, sida 2

Det var Adrien d Arberg, den lycklige skälmen, oeh han fick bära er hit upp till byggningen. Jag har ej gjort amnat än afundats honom allt sedan! Gertrud svarade ej och öppnade en bok, såsom i tankspriddhet. Drömde jag ej om himmelen den qvällen! utropade hon inom sig. Derpå såg hon upp, och den gestalt oeh det anlete, som nu nära ett år oupphörligt förföljt henne, stod åter framför henne. Det var icke egentligen sinnesskakning hon erfor vid att återse honom — hennes bjerta slog ej hastigare, och ingen starkare rodnad färgade hennes kind. Tvärtom tyektes ett stort lugn komma öfver henne; en känsla af outsäglig frid: det föreföll henne som om hon fått en tomhet uppfylld, ett hopp fullbordadt, en bön hörd. Gud varelofvad! sade hon för sig sjelf och undrade sedan på högtidli heten i denna stumma tacksägelse. Mr Arberg, tillåt mig presentera er för miss Lifford! Denna betydelselösa fras, så likgiltigt uttalad, och likväl ofta innehållande fröet till så mycket lidande och så mycken sällhet! Adrien bugade sig och sade: Jag har redan en gång tagit mig friheten att tilltala miss Lifford. Jag hoppas att hon har förlåtit det! Gertrud stammade några knappt hörbara ord, men hennes ögon talade allt, hvad sådana ögon kunna uttrycka. Från detta ögonblick började en ny tideräkning i hennes lif. Det som uppsteg i hennes sinne var hvarken ett hopp, en plan eller en afsigt, utan en öfvertygelse, att för henne numera fanns blott ett öde, en framtid, en bestämmelse möjlig. Det var att älska Adrien dArberg, och att gå genom lifvet med en förtrollning hvilande öfver sin själ, en hemlighet i sitt hjerta, som kunde antingen förädla, omskapa eller tillintetgöra henne, men som aldrig skulle lemna henne sådan den funnit henne; som måste blifva källan antingen till hennes lycka eller hennes undergång. (Forts.)