soffa midt i ett slags löfsal af amerikanska buskväxter, genom hvilka solen lyste in och med sina strålar bildade en brokigt skiftande tafla på det inlagda golfvet. Doftenvar ljuflig, men ej för stark; vinden, som smög sig in genom de öppna glasdörrarne, skäkade sakta de rosenröda azaleerna, från hvilka en blomma då och då föll ned på det tunna sidentäcke man kastat öfver hennes fötter; på bordet bredvid henne lågo skaldeverk, nya franska och engelska romaner, gravyrer och handteckningar i oändlighet. Lady Clara satt midt emot henne, ordnande afskurna blommor i fantastiska vaser af venetianskt spegelglas och bömisk kristall. Jag har skickat ut alla menniskor i kaleschen och wursten i dag — det vill säga alla, som jag ej ville skulle sällskapa med oss här. Jag skall endast så småningom låta dem få se er, Lady-Bird. Mina favoriter skola först få audiens. Och hvilka äro de, lady Clara?4 Min kusin, Ellen Roslyn, Adrien dArberg och Mark Apley — det vill säga, min skönhet, min hjelte och min Newfoundlandshund. Här kommer den sistnämnde.4 Och Mark störtade fram till Gertrud med ett strålande ansigte och tusende uttryck at förjusning öfver att få återse henne. ?Jag oppas att Harriet ov er, miss Lifford, ura öfverlyckliga vi blefvo åt ert missöde — jag ville säga, huru ledsna vi blefvo åt let, men huru glada att det förde er hit. CDet har verkligen varit ett lyckligt misside för mig?, sade hon. ?Hade min häst ehagat kasta mig af under en af mina fär lerne-ekar, skulle jag hafva varit honom nindre förbunden. Jag önskar bara, ati jag haft den turen tt hitta rätt på er härom qvällen, miss ifford. Jag skulle hafva blifvit halftihjälkrämd, men ändå så lycklig. 4Aproposl inföll hon, hvem var det som ann på mig? Det är ju besynnerligt att ag ännu ej frågat namnet på den person om upptäckte mig då om aftonen!4