Aftonbladet – 24 januari 1862, sida 3

for, som fjettrade deras händer, och lyftande redan då svärdet emot påfvarnes verldsliga tyranni, vat det första folk, som vågade aftvinga det katolska Rom de första religiösa eftergifter. Eder, italienare, räcker här ep nation handen, som en gång var lycklig och fri, men som derpå försjönk i ett djup ai olyckor, icke genom sin egen skuld, utan till följd af det fruktansvärda förbund, som den tyske kejsaren ingick med Roms påfve emot våra friborna fäder; en nation, som ieke förgicks under despotismens slag, men som ännu är vid lif, ch som känner hämndens timma vara nära. Habsburgska huset är en gammal byggnad, maskstungen i sitt innersta och jutande till fall. Det skulle ej kunna värna sig eller göra något verksamt motstånd, ifall Garibaldi klappade på dess port, och ett sådant klappande skulle högt besvaras af ungrare, Holuelar, böhmare. Må derföre Garibaldi komma och Köa på vära portar! Tiden är dyrbar, tillfället gynnande, och det ligger nu i er hand, men ingen kan veta huru länge. Om I dröjen tills Öster rike ånyo hunnit försäkra sig emot sina inre fiender, så kan allt lätteligen få ett helt annat utseende. Ack, I veten icke huru otåliga vi äro att resa oss emot vår gemensamma fiende. Redan förlidet år trodde vi för ett ögonblick den afgörande stunder vara kommen, när vårt tidehvarfs storc jelte, när Garibaldi ör tycktes vara på väg till Capitolium. Detta var en luftbild. men hoppet dog ej ut inom våra bhjertan. Våra krafter förminskas emellertid genom det långa dröjsmålet; vårt folk, som vaknat till nytt lif, har behof af ett blodsdop. I veten nu hvar edra vänner, edra bundsförvandter äro att finna; eder vishet skall lära er de lämpligaste medel att draga fördel häraf. Italien har redan tvenne gånger civiliserat verlden; det skall för tredje gången med friheten civilisera densamma. Lefve Italien, lefve förbundet emellan folken, lefve det italienska parlamentet!