Aftonbladet – 24 januari 1862, sida 3

var försjunken i sina egna betraktelser, at: han. ej hörde andras anmärkningar eller stundom ej märkte deras bevis af uppmärksamhet emot honom. . Han fullföljde stundom sina egna idter på ett sätt, som kunde synas egoistiskt för ytliga betraktare, hvilke ej förstodo den djupa enkelheten och en heten af denna ovanliga karakter. Ingen kunde väl glömma sig sjelf så fullkomligt som Adrien dArberg. Hans gudsfruktan var djup och brinnande, och det låg i hans natur en böjelse för mysticism, som kanske: kunde hafva ledt honom till ett alltför djupt och metafysiskt hänsjunkände i betraktelser öfver den Gud han tillbad, om ej den katolska religionens starka hand hvilat öfver honom, återhållande -hvarje svärmisk öfverdrift, som kunde ledt honom in på ofruktbara afvägar, och sägande till en medfödd lågande inbillning och ett outtröttligt forskningsbegär: härintill skall du gå, men icke vidare. Han var till sin fädernehärkomst tysks till börd och sambhällsställning fransman och hade till en del blifvit uppfostrad i England. Alla dessa omständigheter tycktes mera eller mindre hafva bidragit att harmoniskt utveckla hans karakter och egenheterna i hans lynne. Han skulle kanhända blifvit en drömmare, om ej hans lif från dess tidigaste ungdom varit eg: nadt åt nyttiga sträfvanden, och en brinnande önskan att gagna sina medmenniskor varit på en gång ämnet för hans drömmar och sporren till oaflåtliga sträfvanden till detta mål. Han hade något af den franska nationalkarakterens bekymmerslöshet; men hans nit för Guds ära och menniskors bästa hade hindrat dess urartande till lättsinne — hade gifvit allvar åt hans åskådning af lifvet och en ansvarsfull vigt i hans ögon såväl åt hans egna handlingar, som åt de händelser, hvilka tilldrogo sig omkring honom. Han var nu blott bekymmerslös om verldsliga fördelar, hvilka han bar så lätt, att han stundom knappt tycktes med