Aftonbladet – 24 januari 1862, sida 3

ieke du att klättra upp på dem, lilla Fanny: du är en sötunge ändå, på ditt sätt, men icke på något annat och aldraminst i lady Roslyns. genre, som du liknar lika litet son, din vackra Fido är lik lady Claras vindthund. Blef du ond, lilla syster? Tout autre que mon fröre Ieåt prouvå sur Iheure; svarade hon leende. Der ha du en profbit på riktigt klassisk franska: den kan du väl ej ha något att invända emot, eller hur? Öch låt oss nu gå in i biljardrummet då, tillade hon med låg röst, ; och låna behag af mr Örofton, värdighel af mr Ashton och hvarje mensklig fullkom lighet af mr dArberg. Den person hon sist hänsyftat på stod vid fönstret; när de inträdde i rummet, tör ögonblicket försänkt i sina egna tankar, hvilket Fanny, temligen obilligt, alltid tillskref inbilskhet. Att ej vara upptagen med hennes värda person utvisade ofelbarligen i hennes Per ett alltför uteslutande intresse för sig sjelf. Få menniskor skulle hafva haftstörre rät tighet att vara egenkära, om alla slags företräden till utseende, själsgåtvor och förmögenhet kunde rättfärdiga en sådan känsla; en regelbunden skönhet i anletsdragen, sådan man sällan får se i verkliga lifvet, l ögon, som utan att vara mycket stora, voro af den fullkomli-aste form och så beskuggade aflånga ögonhår, att de tycktes vara nästan svarta istället för blå, och med ett uttryck af iankfullt allvar: som nästan skulle kunna ansetts för melankoli, om ej en fridfull klarhet herrskat i deras innersta djup. En j blandning af majestätiskt lugn: och själfull i vänlighet var ett utmärkande drag i detta I egendomliga och fängslande ansigte. Han såg ut som om hans egna snabba tankar i en lysande rad defilerade för hans själs öga, i hvarje ögonblick öppnade nya rymder för en alltid. vaken tankekraft och ett snille, som nästan tycktes förklara hans ansigte. MånI ga voro, liksom Fanny Apley, benägna för att missförstå honom, emedan han så ofta