Aftonbladet – 24 januari 1862, sida 2

Blommornas engel med blidkad håg Såg på den fagra — och såg och såg; Ropte till slut: din vakas lön Fick du ändå — jag har fyllt din bön! Jag skulle: vilja hafva en staty öfve detta ämne, anmärkte lady Clara. -Blommornas engel slungande mossan på den få. fänga rosen, och sedan kunde vi sätta der midt i en frupp af röda och hyita mossro: sor — skulle det ej bli förtjusande? Jag vill ej fråga er om ni tycker om statyer. ty jag förmodar att ni ej ännu sett många sådana, men jag är säker att ni tycker om allt som är skönt och poetiskt, eljestnarras edra ögon. Säg mig, är det sannt att ni kallas ady-Bird i Stonehouseleigh? Ja, jag tror att jag är temligen väl känd der under detta namn. Ack, då är det så; jag satt en gång och väntade i vagnen vid dörren till en stuga, och någon liten barnunge skrek till: der går Lady-Bird. — Jag ropade honom till mig och a hvem han menade; men han kunde blott upprepa Lady-Bird; men slutligen kom hans mor fram Och sade att han menade miss Lifford. Jag var så förtretad öfver att icke hafva fått se er, ty jag hade länge önskat det. Men detta namn slår förunderligt av på min fantasi. Det ligoer något gammaldags deri, och jag tycker om allt :som är eget och originelt — gamla böcker, gamla namn, gamla draperier och gamla hus. — Det närvarande är så enformigt och tråkigt, jemfördt med det förflutna. Gertrud kastade en blick kring rummet, pekade sedan på fönstret och sade: Om Andley Park är det närvärande och Lifford Grange det förflutna, kan jag ej hålla med er, lady Clara. Denna log åt den omedvetna allusion, som Gertruds ord inneböllo och sade: ?Jag har sjelf byggt detta ställe, anlagt och utkastat planen dertill samt sett det uppväxa under mina ögon. Det har varit nästan som alt skrifva ett poem; men nu, när det