Aftonbladet – 24 januari 1862, sida 1

Vewyork den 29 Dec. 1861. Tidningarne ha, för att trösta massan af folket och uppehålla dess förtroende till generalerna och de styrandes vilja att krossa revolutionen, vid alia de motgångar nord: staternas arme haft, försökt visa fördelen af ett i början blifva slågna. Men sedan man av. vänt sig vid denna idt och finner att den blir väl enformig i längden, börjar man ifrigt önska att tidningarne och höga vederbörande, om också endast för ombyte skull, ville vara goda och visa hvad effekt oturn af en större seger möjligen kunde hafva på sakernas gång härstädes: Den som lefver får väl se. Tålamod är dock en dygd som amerikanaren ej känner till. Ögonblickels Inge följas af ögonblicklig handling, och derföre har det varit dem omöjligt att inse orsaken, hvarföre revolutionen ej genast krossades. Vana att bedöma allt efter affärsförhållanden, togo de för afejordt att kriget kunde utföras och bataljer vinnas per ordres, likasom störfe sj ekulationer i handelsväg, samt beräknade atnordstaterna hade så många millioner män, så mycket petnihgår, så många skepp användbara till krigsbruk och så många faktorier för tillverkning af kri sförnödenheter, att med deras tillhjelp bateljer skulle vinnås och sydstaterna förmös att åter ingå i unionen. Deras otålighet har varit en följd af oerfarenhet, liksom den varit förnämsia orsaken till de motgångar de rönt. Lika litet Kunde de tänka sig att det gifves många andra orsaker som atgöra utgången af enbatalj än armåns nummerstyrka, som att bildandet af en om också blott någorlunda god armå fordrar gin tid samt att det ej är lika lätt att gifva soldaten disciplin och färdighet uti militäryrket, söm gevär och uniform. i Följden at allt detta har varit att, med få undantag i Missouri och vestra Virginien, rebellarmån i alla sammandrabbningar haft öfverhanden. Modet och sjelfförtroendet ha dock häraf ej hos nationeu på det ringaste OG och fastän den ser att med de 660,000 man, som unionsarmen nu utgör, föga eller intet hitintills uträttats, finnes dock elt stort parti som är för ett krig med Ehgländ. Mason och Blidell, säga de, få ej utlemnas. Låt England komma, om det vills Den amerikanska örnen skall nog plocka det britiska lejonet in på bara benen. Canada skall införlifvas med Förenta Staterna, Irland frigöras från engelska oket, vestindiska besittningarne eröfras och Englands handel i grunt förstöras. Så lyder det bombastiska programmet. Ett annat parti med mera eftertanke och politiskt inflytande vill att man skall sopa rent inom hus, innan man börjar utanför, och. anser att ett krig med England just nu, då alla landets krafter så väl behöfvas för att återföra slafstaterna fill unionen, vore det ol.ckligaste som kunde inträffa, och följer derföre med uppmärksamhet de begge kabinettens åtgöranden. I det längsta vill man ej tro på ett krig med England, och många i politixen bevandrade anse att till en början endast en lång diplomatisk korrespondens kommer att ega rum, under hvilken engelska kabinettet häller vägep till krig eller fred öppen för sig allt eltersom dess intressen fordra. General Scott, som, sedan han nedlagt kommandot öfver Förenta staternas armå, företog en resa till Europa för skötandet af sin vacklande helsa, har efter tre veckors vistande der återkommit hit och helt oförmödadt fallit ned som ett fridens budskap bland sina vänner i Washington. Efter eit samtal med prins Napoleon lärer Han åtagit sig att mäkla fred och ansåg att det bättre kunde ske genom muntligt samtal med presidenten Lincoln än skriltligt. General Scott yrkar på eftergifter för Englands fordringar, men man säger allmänt att den gamle krigsbussen, som vunnit sitt anseende på slagfältet och ej i den politiska rådkammaren, gjorde bättre att nu sköta sin helsa än blanda sig i polifiken, så ticksam man än är för hans goda vilja att försöka bidraga till undvikandet af ett utländskt krig. ER Säkert är emellertid att presidenten och statssekreteraren Seward, äfven under de första svåra dagarne af revolutionen, icke haft så brydsafnma stunder som nu, hvarfill äfven den kinkiga slaffrågan och en af brigadgeneral Phelps utfärdad proklamation ej så obetydligt bidragit. Sagde general afgick med en expedition sjöledes till Ship-Island i Mexikanska viken, som intogs och besattes af de medförda landtrupperna. Härifrån slungade general Phelps en bamnstråle öfver slafveriet i en proklamation till invånamne i de närliggande staterna Louisiana, Mississippi och Georgia, hvilken, med afseende å sitt innehåll-och de omständigheter, under hvilka den utfärdades, slagitned som en bomb. Man känner. väl att presidenten och ministrarne, med undantag af krigsministern, sorgfälligt undvikit att till kongressen yttra sin tanke-om slafemancipationen, troligen af den orsak att kabinettsledamöterna-hafva olika åsigter härom. Presidenten och statssekreteraren, till hvilka äfven kan räknas mrs Lincoln, som ej har så litet inflytande på sin herr man, äro icke böjda för slafvarnes emanciperande, då deremot krigs-och finanssekreterarne äro ifriga abolitionister. . Den omnämnda proklamationen har till hufvudinnehåll: Att hvarje slafstat, som intogs i unionen då: dess konstitution antogs, Dlef det i strid emot denna konstitutions anda och således är af heder och moral förbunden att emancipera sina elafvar; att monopolier äro lika förstörande för en republikansk styrelse, som fri täflan ger styrka deråt; att slafarbete är ett monopol som utestänger allt fritt arbete och all täflan; att slatvarne hållas i ett jemförelsevis Jlätjefullt tillstånd inom den fruktbaraste hälften af unionens område, då deremot !Imassan af fria arbetare; som oupphörligt ökas genom inflyttning från Europa, är bunden vid den andra hälften, der de ofta, Jäfven med träget och ansträngande arbete, ro 2 a ey NR VE Fö no VT Vd a ms