Aftonbladet – 23 januari 1862, sida 2

ten af hvarje afdelning af denna blomstermosaik, på hvarje afsats af Cenna sluttande trädgård spelade en springbrunn, hvilken uppkastade höga lätta pelare af det klaraste vatten i morgonluften eller bildade molnaf glittrande skum, genom hvilket solen kastade sina strålar på denna förtrollande seen. Den sista af dess terrasser gränsade till floden Leigh, hvilken vid detta ställe vidgat sig till en sjö och denna morgon återspeglade czuren af en mölnfri himmel. Strax nedanför återtog den sin vanliga bredd; såsom för att enkom pryda Arkleighs gröna dal med sitt slingrande silfverband. En liten speljakt låg för ankär nära den prydliga stenbryggan, med sina hvita segel glittrande i solskenet och vimplarne sakta fladdrande för vinden. Skogen, som på andra sidan af strömmen sträckte sig ända ned till vattenbrynet, började just utveckla sin rika höstliga färgprakt. Rödbokens mörka löfverk, rönnens korallbär och de röda löfven af den virginska humlen förhöjde kontrasten af sommarens rikäste grönska. Det låg något lysande, gladt och praktfullt i denna utsigt, som ingen beskrifning kän återgifva. Statyerna, som vorö ställda bland blommorna eller springbrunnarne, hade alla någon leende och behagfull ställning. Antingen tycktes de Jeka med vattenliijornas breda blad eller glädtig Iek kasta uppi luften vattnet, som iter föll tillbaka i glittrande regnskurar på leras marmorskuldror, eller också tycktes le böja sina tjusande hufvuden uridan soltrålarne och inandas ljufva vällukter från le lysande massor af blommor, som omräfvo dem. En del af parken var äfven synlig från önstret — der såg man rådjuren spritta upp ir de höga ormbunkarne och boskapen stå egrundande vid vattenbrynet: De götiska