Aftonbladet – 23 januari 1862, sida 1

Skulle hon dö, om hon blef liggande der hela natten? Det var en sommarafton och himlen hvälfde sig hög och klar öfver hennes hufvud och stjernorna började sfremtindra, den ena efter den andra; men luften kändes mycket kall och gräset var fuktigt. Om hon blefve farligt sjuk, skulle väl hennes far sörja öfver henne? och skulle hennes mor hafva styrka att komma till hennes bädd och kyssa henne, som hon brukade göra när hon var liten? Skulle pater Lifford gråta, om man förtviflade om hennes lif, eller var han en man som aldrig utgöt tårar? Hon fortfor att beständigt göra sig dessa frågor och undra bur hvar och en skulle se ut och hvad de skulle säga vid Lifford Grange, om hon blefve hemburen död. Huru besynnerligt det skulle blifva! Kapellet skulle klädas svart och vaxljus tändas på altaret och de profundis4 skulle sjungas. Derpå upphörde hon atttänka, men drömde att hon låg i sin likkista, oeh att den långsamt REK och bars framåt. Var hon på väg till himlen? Nej, det kunde ej vara himlen, ty hon hade ett medvetande at att lida svåra plågor. Det var kanske skärselden. Sedan blef allt otydligt och förvirradt och en känsla af ro och hvila smög sig öfver henne. Men hon kunde hvarken röra sig eller tala. Slutligen hörde hon ljudet af hästar och steg omkring sig och kände, att hon talade osammanhängande, och hörde någon säga, att hon yrade. Något sednare kom någon in och kände på hennes puls och panna och ett glas hölls för hennes läppar. ågra timmar efteråt vaknade hon och såg sig omkring med förvåning. Hon såg ing mling annat än snöhvita musslinsgardiner och midtemot henne en rikt arbetad marmorspisel